Inte utvik, bara vik.

Okej. Jag viker mig. Vi kör på det här. Vi satsar fullhjärtat och ger det allt vi har. Det får bära eller brista nu. Men med mycket vilja och ännu mer hjärta kommer vi få det att fungera. Det är jag helt övertygad om. Jag vill bara att du ska vara övertygad. Just du. Är inte du det kan jag lika gärna stå och trampa själv. Och jag vill inte trampa själv. Nu gör vi det här tillsammans.

På tal om att trampa... vatten. Det går inte att göra med simfötter. Det upptäckte jag ute på djupt vatten, och i stora vågor, i Egypten. Jag skulle snorkla och hade fått simfötter för första gången i mitt liv. När jag sen upptäckte att jag bara sjönk greps jag av panik. Vad hade jag gjort utan Andreas där som räddade mig till båten? Och sen fick jag simma tillsammans med supersnorklaren som-jag-inte-minns-namnet-på. Hur som haver så var det fantastiskt och jag hade aldrig fått så bra snorklingtur om jag hade simmat själv. Yay him.

Nu ska jag se What about Brian. Har längtat lite efter den. Försvinner alltid från min riktiga värld när jag kollar på Brian. Och det är lite roligt - för det är ingen klassisk serie där någon är sådär supersnygg. Finns knappt något ögongodis och det är sjukt befriande.

Moi moi!

A tribute (to me).

Jag är en bra människa. Jag har alltid varit rätt smart och haft lätt för att lära mig. Plugget har flutit på för det mesta, utan några större problem, och jag har hunnit med både universitet och högskola efter gymnasiet. Jag har en fil. kand. i journalistik och jag fick mitt första jobb utan att ens behöva söka det.
Jag är bra på mitt jobb och jag fungerar bra ihop med mina kollegor. Jag är relativt social (när jag vill) och kommer överens med de kända, och okända, jag träffar som har någonting att berätta för mig. Dessutom är jag ganska noggrann och en hejare på att korrekturläsa. Svenska och engelska språket faller sig båda naturliga för mig och folk tycker jag skulle passa som språklärare. Jag hjälper dem med saker utan att känna mig som en besserwisser.
Cheerleading är sporten jag brinner för. Jag var rätt duktig (för den tidens mått), när jag själv tränade, och röstades alltid fram som captain, förmodligen för att jag verkade pålitlig och de andra kände tillit till mig. Laget jag gick i var bra. Vi vann tävlingar, för det mesta, och fick resa världen runt. Sen coachar jag ju också. Laget jag coachar, tillsammans med Lotta, är bäst. Jag vågar hävda att de litar på min förmåga som coach och att de flesta av dem ser upp till mig. Och jag ser upp till dem.
Sen har jag min Andreas. Han är mitt första riktiga förhållande och han är det enda förhållande jag någonsin kommer vilja ha. Och cred till mig där - jag hittade rätt på en gång. Förmodligen för att jag sparat på mina känslor och bara slösar dem på de som verkligen är värda det. Och att Andeas tycker om mig kan ju inte betyda annat än att jag är bra.
Mina vänner ser mig nog som en stabil person. Jag kan vara lite kaxig men en bra lyssnare. Och eftersom jag är rätt vis så kan jag ibland komma med goda råd, om någon vill ha dem. Mina bästa vänner har jag haft sen jag var tre år gammal. Det måste ju betyda att jag gjort något rätt.

Jag har det rätt bra ändå. Så vad är mitt problem..?

Påtvingade tankar.

Nu sitter jag här igen. Och av vilken anledning då? Jo, för att jag känner att jag måste. Om man inte skriver varje dag är man en dålig bloggare. Det har jag fått för mig. Och jag kan inte vara dålig på något. Därför skriver jag. Bra bloggare uppdaterar sin sida flera gånger om dagen. Det vill jag inte göra. Men jag vill i alla fall vara en hyfsad bloggare. The least I can do är att skriva en gång om dagen liksom. Men kalas. Jag har i och med detta alltså dragit på mig en tvångstanke. Jag lider redan av tillräckligt med tvångstankar...

Som det där med att kolla att spisen är av. Pappa har gjort mig skadad. Han drog alltid med mig in i köket, innan vi skulle någonstans, och bad mig dubbelchecka med honom att spisens alla vreden stod på 0. "Noll, noll, noll, noll" brukade pappa säga. Och han gör det säkert fortfarande.
Sen det där med att kolla att dörren är låst. Jag gör det flera gånger när jag går hemifrån. Först låser jag, sen känner jag efter och sen innan jag kliver in i hissen känner jag efter igen. När jag är inomhus gör jag det med. Jag kollar säkert att dörren är låst tre gånger under kvällen innan jag går och lägger mig.
Samma sak med bilen. Checkar att den är låst alltså. Fast där har jag blivit bättre. Jag vet att om larmet blinkar så är den låst. Förut kunde jag lämna bilen (efter att ha checkat en massa gånger), gå till mitt jobb, åka hissen upp och sätta mig vid mitt skrivbord... och sen komma på att den kanske inte var låst? Åka ner, gå ut och checka igen...
Ska jag skicka ett mejl till någon, som en annan person verkligen verkligen inte får se... Då dubbelkollar jag adressraden väldigt noga innan jag trycker "skicka". Ni förstår inte - alltså väldigt noga. Som att en adress kan ha smugit sin in och gömt sig någonstans. Fast det är kanske inte en tvångstanke. Mer en noja.

Ja, jag har en del laster. Men jag ursäktar mina tvångsbeteenden med att de ändå är logiska på något vis. Ingen vill ju ha inbrott, att huset ska brinna ner av spisen eller att bilen ska rulla för att handbromsen inte är åtdragen. Så jag gör det ju för en god sak. Skulle man kunna säga.

Näe, om man skulle ta och sova? Gjorde ju inte riktigt det inatt. Fingers crossed att det går bättre denna gång.

Sweet dreams.

Söndag.

Först och främst: Tack Thomas som hämtade mig och Linn i torsdags! Hehe. Vad skulle vi gjort utan dig? Jo, vi skulle blivit våldtagna båda två! (Thomas har absolut inte bett mig skriva detta...)

Åh, jag fick träffa bejbi igår! Så underbart. Nu är allt som det ska vara och världen är i sin ordning igen. Allt blir rubbat när vi är ifrån varandra. Det är verkligen så. Man fungerar inte riktigt och huvudet är inte där det ska vara. Men nu är allt bra igen.

Vi hyrde film! Made in Yugoslavia. Hade hört att den skulle vara rolig. Hittade lite andra filmer, som vi också ville se, men bestämde mig för att inte ta en för "tung" film på söndagskvällen. Well, Made in YU var ju rolig... men hela storyn var ju sjukt deprimerande. Usch. Tur för dem att det berättades på ett roligt sätt - annars skulle jag väl ha gråtit mig till sömns.

För övrigt så har jag inte sovit något inatt. Får se till att göra det ikväll. Åh, det är träning ikväll också! Ser fram emot det jättemycket.

Cheers.


Jag är Coach Snyggo - live with it.

Ja, gårdagen var en riktig cheer-dag. Först träning 13.00-15.00, och visst hade vi en liten glad överraskning åt er tjejer? Välkommen tillbaka Denise. We've missed you.
Efter träningen stack jag, Lotta, Helena, Mickis och Nilda till Haninge C och åt för att sedan gå och glutta lite på Falcons träning. Har inte sett deras tävlingsprogram innan och det kommer att bli kanon. Mickis är så duktig, så.

Klockan 18.00 var det dags för ledarmöte så vi smojsade ihop oss, 12 stycken, i min lilla lägenhet. Det var supermysigt. Och tänk så mycket vi fick sagt på sex timmar! Vilka planer vi har! Glöm nu inte bort era ansvarsområden, coaches! Högsta kraven ligger nog på Tess, tror jag. Men så är hon ju en liten guldgruva också...

När mötet blev så långt gick jag aldrig på Jonas 30-årsfest. Tråkigt, men eftersom jag ändå inte är frisk kanske det var lika bäst.

Och på tal om att inte vara frisk... Jag och Linn skulle ju köra combat idag. Går ju inte nu. Jag får nog dra med min bejbi på en långpromenad istället. Åh, jag ska äntligen få träffa honom idag. Yay me.

Kram.

Cheer-dag.

Har precis haft ledar"möte". Sista man (Mickis) gick precis. Vad säger man om möten som detta? Gotta love 'em. Berättar "allt" imorgon. Nu ska jag snora mig till sängs.

/Coach Snyggo

Jag är en svikare.

Jag är en hemsk människa. Jag var med och planerade middag + utgång för Emelie på jobbet, eftersom hon slutar i nästa vecka. Men så idag, när det kom till kritan, så bangade jag. Är faktiskt fantastiskt trött och mår inget vidare. Så det är ju lika bra liksom (annars skulle jag säkert varit lika gnällig som Mårten i Let's dance). Förresten tycker jag att det var lite tråkigt att han åkte ikväll. Men harmonin verkade inte finnas där mellan han och hans partner. Stelheten kan ju bero på allt drama som varit kring them. Shish liksom. Kvällspressen ...

Jag har lärt mig att man ska göra mellanslag innan man gör tre punkter. Det är i alla fall korrekt enligt TT-språket. För mig är det smått bisarrt och jag vet inte om jag faller för trenden. Inte privat i alla fall. På jobbet är jag redan såld.

Jag är lite frustrerad över saker som kommer att ske på söndag. Irriterar mig på hur saker och ting kan gå till och hur folk kommer undan alldeles för lätt. Ja ja, orkar inte bry mig. Men helt plötsligt förstår jag hur den stora massan kan falla för grupptryck. Det är skrämmande. Speciellt när man står utanför och ser på.

Chattade en millisekund på msn med en gammal "polare" nyss. Fick mig att minnas vilka höga planer han och jag hade för europeisk cheerleading förut. Inga av våra planer besannades - i alla fall inte av oss - och nu har han lämnat cheervärlden - och Europa likaså. Så saker och ting kan gå.

Andreas sitter på planet mellan Delhi och Amsterdam nu. Imorgon bitti landar han äntligen i Sverige. Can't wait.

Tata now!


Åh, så mysigt!

Jag och Limpis var på middag och bio igår. Mysigt! Och helskotta - vi ville inte att filmen skulle ta slut! Den var 2.17 lång och det kändes inte alls. Inte alls! Vi såg The holiday och jag är så glad att vi gjorde det! För det första så var det en fantastisk film, och för det andra blev vi som två tonåringar igen när vi såg Jude Law. Jag minns när Romeo & Julia (med Leo och Claire) hade premiär för en massa år sedan. På den tiden var ju Leonardo DiCaprio en supersexsymbol. Första scenen man ser honom i filmen är när han sitter på en stenmur. De filmar honom nerifrån och upp och jag minns hur alla tjejer i biosalongen drog efter andan när kameran nådde hans ansikte. Det bara gick ett sus genom salen typ.
Så var jag och Linn igår. Fast med Jude. Vi har nu beslutat oss för att ha ett Jude-marathon hemma någon kväll. Och det finns en massa filmer jag inte sett med honom! Och sen finns det en del superbra (typ Closer) som Linn inte har sett. Då måste jag ju se igen. Serviceminded som jag är.
Anyways, se The holiday! Mysfaktor tusen. Och till och med Jack Black var underbar! Han är för övrigt ett musikaliskt geni.

Min bejbi ska påbörja sin resa hem "idag". Inom citationstecken eftersom jag inte är säker på om det är min idag eller hans idag. För det skiljer ju lite.
Nu blir det ett dygns oro igen. Men allt kommer att gå bra. Han är snart hemma hos mig igen. Yay.

Annars så... är jag sjuk. Damnit. Har hostat hela natten. Inte ett dugg kul. Det finns så mycket roligare saker jag skulle vilja sysselsätta mig med ensam om natten. Sova. For one.

Nu ska det jobbas. Just det - jobbet igår gick bra, tackar som frågar! Idag ska intervjun skrivas rent.

Tschüss! (Kan vara felstavat, har aldrig läst tyska.)


Bad, bad idea.

Jag visste väl att det här med bloggande var en dålig idé för mig. Nu lider jag av en mani. En mani som gör att jag måste skriva varje dag - oavsett om det hänt något värt att berätta eller inte. Jag antar att man växer ur det. Men jag önskar att det snarare var något som var beroende av ålder. Och eftersom att jag redan är 25 så borde min mani aldrig ha funnits till att börja med. Well, screw me. Där fick jag så jag teg.

Min mobil fanns här hemma, som tur var. Tio missade samtal och fem sms. Det är otroligt dålig stil att glömma sin mobil samma dag som man har träning. Man är bound to miss telefonsamtal. För övrigt så är det typ första gången någonsin som jag glömt min mobil? Konstigt. Varför just idag liksom? Jag luktar en död råtta (ibland kan man inte översätta engelska direkt).

Jag längtar till min jobbdag är slut imorgon (och det stor-roddade jobbet är över). Sen ska jag bara umgås med allra käraste Linn och mysa på restaurang och bio. Ska jag äntligen få se The holiday?

Sweet dreams.

Godmorgon världen.

Jag hostar fortfarande. Och glömde mobilen hemma (hoppas jag - eftersom den inte är här!). Dagen har inte börjat bra...

Kalla det ett blogginlägg.

Jäkla piss. Jag hostar. Varför då? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Det kom bara sådär. Efter att jag varit ute på stan och rännt för jobbets skull. Det får inte vara kvar imorgon! Då blir jag riktigt sur. Jag vill inte vara sjuk. Inte nu. Inte någonsin.

Såg nyss Grey's anatomy. Trots att jag tycker att Meredith och veterinären är söta ihop, stör jag mig på att Meredith och McDreamy inte är tillsammans. Men å andra sidan - i vilken serie finner man ett lyckligt par? I få. Och hela Grey's anatomi skulle väl spoilas om de skulle bli lyckligt kära helt plötsligt. Jo, jag säger då det. Det är på få ställen äkta kärlek förstör. Det är nog bara i serier.

För övrigt så tror jag banne mig att jag lyckades rodda ihop hela mitt torsdagsjobb idag. Det vore då för väl. Vi får väl se på torsdag helt enkelt. Wish me luck.

Jag saknar Andreas. Trots att det gått en vecka utan att vi setts förut, så är det extra jobbigt nu bara för att han är på andra sidan jordklotet. Damn him. Åka bort från mig sådär.

Nu ska jag sova och sen när jag vaknar så är min hosta borta. Visst?!

Heeerå.

Usch för måndag.

Måndagar. Jag ogillar måndagar. Hade det inte varit för att vi har träning på måndagkvällar hade jag nog velat dödförklara denna dag. Jag brukar inte ha något emot måndagar vanligtvis, men måndagen den 22/1 2007 har inte varit min dag.

Till att börja med bråkade allt med mig på jobbet idag. Jag skrev ju igår att jag hade mycket att rodda för onsdagens jobb. Well, då hade jag ändå det mesta avklarat. Men nej då - måndagen den 22/1 2007 väljer folk att mucka med mig. Då ska det bytas dag för intervju! Från onsdag till torsdag! Vilket i sin tur innebär ombokning av fotograf och make up-artist! Tur för mig att det gick att lösa rätt smidigt ändå. Värre var det att hitta location för plåtningen. Herre min je... Jag satt hela dagen med det. Hela dagen! Jag skrev inte ett endaste litet ord, på en endaste liten text. Jag satt och letade location. Hela min dag gick ut på ett febrilt letande. Sista tråden jag kastade ut kan ha lyckats... det återstår att se imorgon bitti. Jag hoppas, hoppas.

Träningen idag var givande. På ett speciellt sätt. Ögonen öppnades för helt nya saker ikväll. Och pusselbitarna föll liksom på plats.

Nu ska jag däcka. Och jag ser fantastiskt mycket fram emot det.

Buhbye now.


En helt vanlig dag.

Jag såg nyss Nacho libre och jag vet inte... är den bra? Har inte kunnat bilda mig en uppfattning. Den var inte alls lika rolig som jag förväntat mig iallafall. Hade väl för höga förhoppningar kanske. Hatar sånt. Påminn mig, nästa gång jag frågar om en film är bra eller inte - att jag inte vill veta!

Gick för övrigt en tvåtimmmarspromenad med Limpis idag. Det var skönt, trots att vi irrade bort oss i det stora villaområdet bakom McDonald's. Men men, medan vi sökte vägen till min brors hus fick vi iallafall se en massa fina villor på vägen. En, framför allt. Ett litet sagoslott. Mitt framtida hus?

Andreas bor på lyxhotell för stunden. Stackarn. Folk som väcker honom för att ge honom färsk frukt på morgonen och sånt irriterande... egen chaufför... massa tjafs. Tycker synd om honom.
Skooojar. Önskar att jag hade kunnat vara där med honom. Istället ska jag jobba imorgon. Förbereda för ett lite större jobb som sker på onsdag. Hur ska jag göra för att det ska bli riktigt bra och lyxigt? Får börja gnugga geniknölarna.

Nu ska jag nog gå och bädda ner mig och läsa lite. Det var länge sedan det hände. Jag saknar att hinna med sånt.

Natti.

He's the man.

Alltså, ursäkta mig... men jag kollade just på She's the man. Och... eh... Channing Tatum! Eh... liksom... jag såg honom i Step up förut (och dog)... och... eh... men! Sen har jag liksom sett massa bilder på honom på nätet och så, och på mitt jobb och yaddiyaddi. Och då har jag trott att det jag tidigare sett var en illusion typ. För det jag sett efter Step up har inte varit lika bra. Men så hyrde jag She's the man... och.... eh.... Channing Tatum. Vad säger man liksom? Öh? Han får nog bli mitt frikort nummer två (man får ha två, det har jag och Andreas kommit överens om). För tillfället har jag bara Justin Timberlake. Har kasserat både Jesse Metcalfe, James Franco och Josh Hartnett (gillar inte vanliga Josh, bara den han är i Lucky number Slevin) - jag vet, jag har rätt höga krav. Men nu lägger jag dit Channing. That says it all, I guess.

Ja, annars så... är jag rätt ensam för stunden. Men nu när jag vet att bejbi har kommit fram ordentligt till Delhi så kan jag åtminstone pusta ut en stund. Sen ska han iochförsig vidare med flyg om ett par timmar men det är bara en kortissnutt. Värsta biten - Amsterdam-Delhi - är ju faktiskt avklarad.
Och tanken på att han är okej gör det lättare för mig att njuta av min ensamhet. För jag trivs ju faktiskt såhär. Bara jag och en film. Efter lite småroande Sing-a-long blir det nog mer film tror jag. Nacho libre står på tur. Med Jax Blax (som Jack Black hette i Lettland).

Det snöar för övrigt ute. Och trots att jag vid det här laget faktiskt inte vill något hellre än att den riktiga åh-blommorna-slår-ut-och-man-får-ta-på-sig-lättare-kläder-när-solen-tittar-fram-våren ska komma, så är det rätt mysigt ändå.

Hej på er.

Dans, dieter och Delhi.

Jag sitter och kollar på Let's dance. Lite paus nu bara. Alltså, shit patatas vad dålig Lasse Brandeby är. Han slår nog nästan förra årets Peppe Eng. Jag kan inte förstå att man kan vara så fantastiskt dålig på att dansa. Visst - charmen finns där. Men man kan inte alltid förlita sig på den.

Jag blir lite avis på de som får dansa. Dans har alltid funnits i mig, och ett visst behov har ju stillats av mina 10 år som cheerleader, men sedan jag slutade med det så har jag knappt rört mig. Inte dansant i alla fall. Och det är snart fem år sedan. Vilken deprimerande tanke. Jag vill dansa! De tappar ju kilon också, när de dansar sju timmar per dag...

... och på tal om att tappa kilon... Min kollegas syster testar just nu Cambridge-dieten och har gått ner 2,5 kilo på två dagar. That's a lot! Synd bara att pulverdieter alltid leder till att man rasar i vikt och sedan går upp dubbelt så mycket när man lagt av. Nej, uschiamej.

Förresten så åt jag sushi för första gången i mitt liv idag. Eller njae, egentligen inte men jag räknar inte buffén jag åt i Tokyo för fyra år sedan. Anyway. Jag och Emelie hade slutit en pakt och lovat varandra att testa (hon var också upp till idag "sushi-oskuld"). I och med att jag ogillar fisk och soja känns liksom inte sushi givet, av förklarliga skäl, men jag gav det ändå en chans. 5/10 får det ändå. Men då åt jag i princip bara ris+avokado samt ris+scampi. Och jag vet inte om det räknas som sushi..? Hursomhelst, det dröjer nog ett tag till jag testar igen.

Imorgon åker min bejbi till Indien. Det är satans långt bort. Jag vill inte det. Men jag kan knappast bestämma över något när det gäller hans jobb. Blä. Inte nog med att jag kommer oroa mig för hans resa, jag blir dessutom lämnad alldeles ensam.

Company, anyone?

Olé!

Lättlurad.

Jag fick inte se The Prestige igår...

En snabb sak bara: I låten I'm not ready to make nice med Dixie Chicks så finns det ett ljud, ganska precis i början av låten, som låter precis som min mobil när den ringer och är "ljudlös"! Det där vibratorljudet liksom. Varje gång jag hör det kastar jag ett getöga på mobilen och varje gång irriterar jag mig på att jag fallit för det igen. Totalt iq-befriat.

Jobb!

Livets små ting.

Jag har uppskattat de minsta små tingen idag. Djungelvrålen. Att det är torsdag (vilket inte må vara så fantastiskt i sig, utan snarare betyder att det är fredag imorgon). Angelica som köpte lasagne till mig imorse. Hjälpsamma managers som är trevliga (det krävs faktiskt inte så mycket mer än att de faktiskt besvarar mina samtal). Lina i Borås - för att vi tänker så lika (och för att hon bekräftar att jag inte är galen). Andreas - bara för att.

Jag tittade på What about Brian igår, förresten. Dubbelavsnitt för att kicka igång säsongen. Jag smågillade den. Ska ge serien en chans. Den tog upp livssituationer som nog är vanligt förekommande i verkligheten, men tabubelagda. Me like. Jag satt banne mig och funderade över ett av de dilemman som kom upp. Hur ofta gör jag det när jag kollar på serier i vanliga fall? Inte ofta, skulle jag vilja påstå. Intressant.

Jag hoppas få se The Prestige ikväll. Håll tummarna för att jag får som jag vill! Gör du det, platsar du på min lista där uppe.

Simsalabim, poff.

Farbror Barbro

Vilka är egentligen bloggare? Vanliga människor skriver för vanliga människor. Varför? Får man inte sin skvallerhunger stillad av tidningar och media? Har det sträckt sig så långt nu att kända personligheter inte räcker att skvallra om? Nu vill vi även läsa de innersta tankarna på de som är "vanliga". De som är ingenting alls egentligen.
Jag är förvånad över att detta fenomen blivit så stort. Sällan tar man kontakt med så mycket nya människor, som över nätet. Det får mig att undra hur världen skulle se ut utan datorer. Eller varför dra det så långt - utan bloggar och communities?
Själva spänningen ligger väl i hela dagbokskänslan. Alltid har det varit förbjudet att läsa andras dagböcker. Nu får man göra det öppet. Och för att låta som stans äldsta tant: Var är världen på väg? Snart finns ingen censur över huvud taget. Privatliv blir offentligt och ordet "hemligt" bara något som står i gamla dammiga lexikon.

Jag ska sluta vara så dramatisk. Jag bloggar ju själv. Men tro mig när jag säger att jag aldrig kommer att hänga ut snaskiga detaljer om mitt privatliv här. Letar du efter det kan du sluta på en gång.

Hade nyss träning. Den var majoritet rolig. Framför allt dansbiten. Hump and shake, push and bake. Love it. Vem hade vågat tro att det skulle bli så bra? Men å andra sidan: Vad blir inte bra när mina örnar utför det? "Så leänge de har harmonie i sjeälen" (pratar som farbror Barbro). Då går det.

Ny serie på Kanal5 ikväll. Ska man kolla, månne?

Ciao.

Jultomten gjorde återbesök igår!

Nu sitter jag på jobbet. Jag är alltid här vid 7:40 men alla andra börjar trilla in efter 8:15. De är ganska sköna dock, de där ensamma minutrarna. Då kan jag få göra allt sånt som inte passar sig på arbetstid. Typ skriva blogg.

Igår fick jag ett paket på posten. Roade mig med att studera innehållet, hela kvällen. Förutom då Grey's anatomy gick på tv, såklart. Måste se Grey's! Blev lite arg på McDreamy igår dock. Jag tycker att han ska sluta "uppskatta" sin fru vid fel tillfällen och inse vem hans hjärta tillhör istället.
Hrmpf.

Anyway, längtar till träningen ikväll. Det ska bli jätteroligt. Hoppas att alla kan komma, då får man så ruskigt mycket gjort. Fingers crossed.

Puss.


Kan se kanske kan ske?

De ringde nyss från Synsam, mina glasögon har kommit! Jag ska hämta dem efter jobbet. Woo-effing-hoo! Känns faktiskt grymt bra. Hoppas de är lika snygga som jag minns dem? Skönt att slippa linser ett tag - oavsett hur glajjorna ser ut.

Muah.


Who's with Stupid?

Känner att jag är tvungen att skriva av mig lite.

Jag förundras rätt ofta över folks inskränkta syn på saker och ting. Många skrämmer mig. Hur kan man förvänta sig att ett helt samhälle ska fungera när det finns så mycket människor med helt galna verklighetsuppfattningar? Människor som gör så mycket fel bara när det gäller vardagsprylar - saker som till och med barn förstår sig på?

Jag säger inte att jag kan allt. Men jag utger mig inte heller för att vara en know-it-all! Om jag ställs inför en uppgift som jag inte har full kontroll över, blir jag snarare osäker och frågar andra än hittar på en egen lösning som praktiskt taget förstör allt. Varför är folk så stolta? Varför ber de inte om hjälp när de inte kan?

Dumhet, if you ask me. Jag skulle kunna göra alla dessa människor en tjänst och upplysa dem om deras avsaknad av kunskap men vem ger mig rätten? Inte jag. Jag vill inte bli hatad på kuppen. Jag bara önskar att folk hade mer självinsikt.

Shish liksom.

Magont.

Jag har jätteont i magen i skrivande stund. Sådär så att jag måste sitta dubbelvikt. Jag vet att det kommer att gå över. Jag vet bara inte när. Det är nästan värre än smärtan i sig.

Jag träffade mina vänner idag. Sofia, Jonas, Maria, Chrigge, Anna och hennes skottske Adam. Det var så trevligt. Och så skönt. Jag tycker om dem så mycket och jag har saknat dem otroligt. Det var ett tag sen jag såg dem sist. (Och när det gäller Adam så var det ju faktiskt första gången.)
Vänner, ni är välkomna hem till mig anytime.

Imorgon är det jobb igen. Känns konstigt att bara ha haft en dags ledighet. Men man kan ju inte kalla Lettland för jobb egentligen. Men jag hade, trots det, kunnat behöva en dags vila till. Inte visste jag att man kunde få jetlag på en resa till Riga... Naturligtvis är det inte det jag lidit av men det känns skönt att ha en förklaring till min otroliga trötthet.

Jag måste inta fosterställning nu. Jag hoppas att jag är pånyttfödd till imorgon.

Riga - en klass för sig.

Det är helt fantastiskt. Vilken resa! Vilket Riga (eller ja, Jurmala)! Vilka letter...

Hur ska jag sammanfatta allt? Jag tror jag kör en lista.

- Jag fick arsle/ben/fotmassage där massösen snällt nog gav mig en wedgie med trosorna innan hon satte igång.
- Många av mina kollegor blev "våldtagna" av högtrycksstrålen under hydromassagen som storvuxna babuschkor utförde.

- Letter kan inte laga mat.
- Letter kan inte le.
- Mr gay-hairdresser som tvättade och fönade mitt hår nös även i det.
- Grasshopper var en trevlig drink som smakade mintglass.
- Blue laguna var mindre smarrig då den påminde om smält tandkräm.
- Jag har freakingly kul med alla mina vänner på jobbet. Att bara vara massa tjejer och lyckas undvika intriger och bråk är beundransvärt. Dessutom gillar vi varandra! Grymt.
- Jag trodde Malin skulle få rabies.
- I Lettland ber man inte om saker. De vet bäst. (Ett råd på vägen.)
- Dån't vöri. Hi villll mäjk ju naaajs. (Och du blev fin Ida!)
- No! NO! Turn! = Vanliga fraser - med mycket bestämd ton - på Jurmala Spahotell.
- "Nick Lachey" i baren borde gå charmkurs.
- Ångbastun med den iskalla poolen var fantastisk...
- ... min och Idas toalett var det inte.
- Riga var regnigt men Jurmalas sandstrand var kanon.
- De ryska betongblocken i Rigas förorter fick mig osökt att tänka på filmen Lilja forever och att jag inte sett den sen den kom på bio. Måste ses igen.
---
Nu är jag trött och ska sova. Har förresten hört att träningarna gått bra medans jag har varit borta. Gör mig glad i själen. Och rykten säger även att jag snart får superroliga paket på posten. Underbart. Jag som trodde julen var slut...

Spasiba!


Hej då Sverige.

Skrev inte igår. My bad. Men försök att leva med det för det lär utebli några blogginlägg nu, ett par dagar, eftersom jag drar till Riga om ett par timmar. Någonting säger mig att vi INTE kommer att sitta vid datorer där. Nä, nu är det konferens, spa och skoj som gäller.

Om vi kommer fram, vill säga. Med tanke på inkommande snöstorm och sånt.

Träning igår. Första för terminen. Det var roligt. Om det är någon av mina örnar som läser detta: Kom ihåg vad vi pratade om i början på träningen. Let's set the example!
Mysigt att se Elin och Hilda också. När kommer ni tillbaka? Heh.

Jag ska jobba nu. Ska skriva rent en intervju jag gjorde igår. Den gjorde mig berörd. Ska försöka få ut samma känsla på papper också.

Ha det så gott nu.


Förbud hit och förbud dit.

Jag har precis försökt att packa lite inför min kommande resa till Riga. Eftersom jag har träning imorgon kväll så kan det bli rätt stressigt att hinna med det då. Framför allt eftersom det är så sjukt komplicerat att packa - och resa - nuförtiden!

Listen to this: Jag får endast ha handbagage till Riga. OBS! Redan där är jag begränsad. Det kan iochförsig vara bra då jag sällan är duktig på att begränsa packning i vanliga fall. Och nu ska jag ju bara vara borta i typ tre dagar. Så förbud mot incheckningsbagage kan jag leva med.
Däremot så är det ju tokförbjudet att färdas med vätskor nuförtiden. Varje passagerare får istället snällt placera alla sina vätskebehållare i en genomskinlig påse. Påsen rymmer bara en liter. Och vätskebehållarna får bara rymma 100 ml var. Foundations, läppglans, en liten parfymflaska... det funkar ju. Men min linsvätska då? Eller tandkräm? Ska de mobba mig för att jag har dålig syn och vill borsta tänderna? Ja, dessa flytande väsen (som jag förresten har hört ska ha mördat flera tusentals människor) måste jag istället hälla över till någon mindre behållare.

Förstår ni att jag packar idag?

Jag var hos optikern i förmiddags. Fick med mig två bågar hem som jag nu har provat. Hittade en favorit och imorgon åker jag tillbaka och beställer. Sen ska jag ha glasögonen i hand inom en vecka, hävdade hon. Fint. Då kanske jag inte hinner bli blind i väntan på dem.

Förresten. Måste säga det: Prison break igår, MYGOD. Och nu ska det minsann pausas i en månad. Galet onödigt. Hur ska jag överleva?
Ikväll är det iallafall Grey's anatomy. Det är min mys-serie.

I'm with McDreamy. Where are you?

Pissdag.

Om jag trodde att det fanns en Gud så skulle jag nog vilja påstå att han skrattar åt mig en dag som denna.
Han började mucka med mig redan under natten. Då drömde jag att jag var med i något, som skulle kunna liknas vid Prison break. Jag vet inte vad jag hade gjort mig skyldig till, eller varför, men någon jagade mig. Och det var en obehaglig känsla. Jag fick hela tiden se mig över axeln och akta var jag satte fötterna. Jag sov oroligt.

Sen kom jag till jobbet. Där ringde jag ögonläkaren i hopp om att få en undersökningstid någon gång under veckan. 9 mars fanns det. Tack snälla. Då rekommenderades en akuttid istället som jag tog. Off to SÖS I went.
Där skulle man få pengarna tillbaka om man fick vänta mer än en halvtimme efter sin tid. Jag väntade 29 minuter. Schysst. Väl inne kunde läkaren Liu - eller vad hon nu hette - konstatera att jag minsann inte får bära linser på typ tre veckor. Eeeh. Om någon kan peka på de glasögon som jag kan använda istället för linser, vore jag glad! Nej just det, de finns inte.
Jag fick beställa tid hos Synsam. Dit ska jag imorgon. Hej-då-alla-pengar-jag-har. Jag ska köpa glasögon.

Pricken över i:et var när Kvarnbäcksskolan behagade vara stängd och våra nycklar inte matchade låset. Gee thanks "God". Jag hade hursomhelst trevligt med Emms och Maria som fick komma hit till min mysiga boning och lära sig nytt stuff.
På onsdag istället då örnar. Då är det dags.

Nu väntar jag bara på Prison break. Det var sjukt spännande cliffhanger förra avsnittet. Jag tror jag dör.
Och på tal om tv. Såg Åter till Cold Mountain för första gången igår. Vilken underbar film. Vilken underbar Jude Law.

Hej så länge.

How now brown cow?

Säg inte att jag också gått och fallit i bloggträsket?!

Grattis till mig. Det här är ju helt fantastiskt. Effing marvelous.