Behind these hazel eyes.

Lägesrapport: Det är torsdag. Den 27/9. Det innebär alltså dagen innan våra amerikanska vänner anländer. Yes. From tomorrow on I'll only speak english. Nästan. Imorgon kommer alltså Peter och Keith, som vi redan träffat ett antal gånger, samt Domingo och Javarus som är nya bekanta. Summan av kardemumman är att det är vårt största besök någonsin. Fyra stycken killar ska vara här i tio dagar. Pust, jag är redan utmattad! Men samtidigt har man lite fjärilar i magen. Imorgon bitti kommer jag vara ute på Arlanda vid sjusnåret och jag kommer vara det med ett leende på läpparna. Det är sällan man är på gott humör så tidigt på morgonen.

Ja, så jag vill egentligen bara förvarna om att jag kommer vara smått bortkopplad från övriga världen fram till 8/10 då de åker hem. Men glöm för guds skull inte bort att gratta mig på tisdag, för det! (Jag fyller 26 då.)

Ha det så bra tills vi hörs igen. Efter Camp Florida lär jag ha en mängd roliga bilder att visa.

Puss.

Jag är helt deprimerad nu. Det är paus i SYTYCD och Danny och Neil har nyligen dansat. Deras kungafight-nummer var så sjukt bra att jag bara vill skrika rätt ut. Jag hatar att jag tjatar så jäkla mycket om detta dansprogram men kvällens avsnitt är faktiskt det näst sista så efter det lär det väl vara tyst ett tag.
Hursomhelst. Danny och Neil. De är kungar båda två. Men Dannys dans är utom denna värld. Jag har aldrig i mitt liv sett något liknande förut. Och jag hatar honom för det. Lite grann iallafall (men mest så älskar jag honom).

Idag har vi haft Bollmoraträning. Det var roligt.

Nu har jag jätteont i mitt huvud och mitt ena öra. Det är mindre roligt.

Jag har kollat på Idol också. Det visar sig att jag nästan känner en av deltagarna. Eller det gör jag inte alls. Men jag känner en av deltagarnas flickvänner. (Det där blev fel för deltagaren har bara en flickvän. Jaja.) Cattis. Ja, hon är flickvännen alltså. Pojkvännen heter Mattias. Han sjöng min favoritlåt Never again - Justin Timberlake - idag. Heja, heja Mattias. Förutom Mattias är Daniel och Christopher (eller han kanske stavar med dubbel-f?) ruskigt bra. Jag håller på dem.

Nu ska jag dö, tror jag.

Hejdå.

Under de senaste två dagarna har jag blivit telefonlurad två gånger. Låt mig berätta.

I torsdags var jag på möte med chefen. När jag kom tillbaka hade jag ett missat samtal på mobilen från ett nummer jag inte kände igen. Det fanns även ett meddelande så jag ringde up för att lyssna av. Meddelandet bestod av en massa mummel. Jag kunde inte höra om det var ett främmande språk eller ett psykfall. Hursomhelst så blev jag rädd. Mina kollegor såg att jag såg chockad ut och frågade hur det var fatt. Då fick de en efter en höra mitt meddelande och alla var lika förvånade. Deras slutsats var att jag borde ta bort mitt mobilnummer från hitta.se.
Numret avsändaren ringde ifrån stod inte listat på hitta.se. Men så kom jag på att om det var ett psykfall så skulle han ju ha kunnat ringa från en anstalt, typ. Och där har de ju växelnummer. Så jag bytte ut sista två siffrorna i telefonnumret med 00 och tryckte enter. Farsta Gymnasium. Den som hade ringt var min bror! Och jag hade inte känt igen rösten! Förmodligen så hade jag blivit så rädd, direkt när jag hört mumlet, att jag inte lyssnat på rösten alls... Tjae, får man så mycket psykfall-samtal till jobbet som jag får, så är man beredd på det värsta.
Läxan för den dagen: Lägg till brors jobbnummer i telefonen.

Igår var det så dags igen. Det ringer på min mobil. Ett nummer jag inte känner igen. Jag bestämmer mig till slut för att svara.
- Är det här Karolina på FRIDA? frågar någon med släpig röst och dialekt.
- Ja, vem är det som frågar?
- Ann-Charlotte. Men du jobbar alltså på FRIDA?
("Åh nej, ett psykfall.") - Jaaa... men hur fick du mitt nummer?
- Det stod ju i mejlet. I mejlet. (Ann-Charlotte börjar nästan gråta.)
(Jag jätterädd nu och redan inne på hitta.se.) - Vilket mejl?
Då hör jag hur folket på andra sidan väggen börjar asflabba och då inser jag att det är Angelica på Solo G som ringt. Hon hade precis fått mitt nummer och skulle väl ringa så jag hade hennes. Suck. Pinsamt att jag gick på det men jag var otroligt lättad över att Ann-Charlotte inte fanns på riktigt.

Nu ska jag göra nåt vettigt. Gud vet vad.

Den här dansen är helt fantastisk (Dannys piruett i slutet - mygod). Men det var när jag hörde låten som en massa minnen kom tillbaka. Jag lyssnade sönder den här (och resten av låtarna på Celine Dions All the way... A decade of song) efter att jag kommit hem från USA 2000 och var smått deprimerad.



Samma kväll som Danny och Lauren körde den här, gjorde Neil och Sabra ett jazznummer som var uppbyggt som en affärsförhandling. Mmm! Insane. Tanken på att SYTYCD snart slutar gör mig lite ledsen i ögat.

Idag när jag åkte hem till pappa så körde jag förbi en gata i området som fick mig att tänka på en grej. På den gatan bodde förut en kvinna som jag och mina kompisar trodde var en häxa. Eller ja, jag vet inte om vi egentligen trodde att hon var en häxa, men vi intalade oss det i alla fall. (Kommer du ihåg det Linn?) Vi smög utanför hennes hus ibland och när man tittade in genom fönstret bredvid ytterdörren så kunde man se en massa uppstoppade djur på väggen (vilket självklart tydde på att hon var en trollpacka). När vi dessutom upptäckte att hon hade en svart, svanslös katt så var det droppen som fick bägaren att rinna över. Sen vågade vi oss nog inte dit något mer.

Ja, det var min lilla anekdot för dagen. Undrar vem som bor där nu?

Idag bröt en liten gymnast-tjej armen (eller var det handen?) i samma hall som vi tränade. Mina tjejer fick dock behålla alla sina ben, vilket var trevligt. Själv så har man ont i axeln efter diverse passningar.

Nu ska jag packa upp och sen sova.

Haha, nu när jag skrev min rubrik kom jag och tänka på Michael Jackson-låten som heter just Ben. Den sjöng jag på idag. Vilket lustigt sammanträffande.

Två grejer:

Jag har hört rykten om att Abercrombie & Fitch ska öppna en butik i Stockholm. Någonting inom mig gör ett litet glädjeskutt (eftersom jag älskar A&F) men samtidigt tar det bort lite av charmen... Det är ju värsta stora grejen att få gå och shoppa loss på A&F när man är i USA! Det är ju halva charmen med resor dit! Nu kommer var och varannan, med lite känsla för coola kläder, gå med såna kläder här i Stockholm. Och jag lär sällan pallra mig till affären eftersom det då inte känns lika coolt.
Tråkigt.

Jag såg Allra käraste syster (en av Astrid Lindgrens lite mindre kända sagor) i torsdags. Den gick på tv. Jag missade början men såg väl halva ungefär. Anledningen till att jag stannade på den kanalen var för att jag mindes filmen som en av mina absoluta Astrid-favoriter. Och den är ju fin. Två tvillingsystrar som möts i en drömvärld med snälla människor och fina djur. De har varsin häst, en svart med silverman och en vit med guldman - såna där detaljer man älskade när man var barn! I slutet, innan de skiljs åt, säger Ylva-Li (som bor i drömvärlden) "När roserna på busken vissnar, då är jag död" och den andra systern springer gråtande hem till sitt verkliga liv. Sorgligt.
Ja, allt sånt var som jag minns det. Det jag dock inte kom ihåg var att dialogerna var väldigt få i filmen. Det var inga som pratade! Var femte minut sa någon något och sen var det bara tyst igen. Mycket konstigt. Men fascinerade såhär i efterhand att man gillade det som barn.

Ja. Det var min lilla reflektion för dagen. Nu ska jag jobba.

Hej!

Alla som känner mig vet att jag aldrig har varit särskilt spontan. Jag har alltid varit tvungen att planera mitt liv i detalj med tanke på hur många schemalagda aktiviteter jag har.
Anywho (och ja, det ska stå who) - nu tränar vi inte lördagar längre. Vi brukade träna fredag och lördag men har nu förlagt lördagsträningen till söndag istället. Detta öppnar förstås nya dörrar. Jag kan ju inte göra ingenting varje lördag nu för det! Så hurra för spontanitet. Jag ska börja redan denna helg tänkte jag. Åker bort ikväll efter träningen och kommer hem söndag precis i tid till träningen.
Try not to miss me too much.

Heippa.

Igår höll jag på att bli mördad. Ja, eller inte riktigt. Men det fångade din uppmärksamhet, right?
Jag har ju min bil i ett litet "parkeringshus" där jag bor. Man låser tunga gallergrindar om sig och bilen står inlåst. Igår kväll när jag hade kört in genom grindarna och skulle gå ut för att låsa om mig, så kom en annan bil bakom. Jag förutsatte naturligtvis att det var någon av mina grannar så jag lät dörrarna stå öppna och så körde jag till min plats. Då körde den andra bilen in och stannade precis bakom mig.
När jag hoppade ur min bil kom det ut en kille ur den andra bilen. Han pratade konstigt - sluddrade nästan - och frågade efter "Dalavägen". Jag sa att det inte finns någon Dalaväg och att han förmodligen ville till Dalarövägen, men han fortsatte upprepa "Dalavägen". Då gav jag honom en vägbeskrivning till Dalarövägen och sa åt honom att åka. Han tog lång tid på sig att komma ut, och jag var tvungen att stå vid grindarna för att låsa efter honom. Men till slut försvann han ändå. När han var vid sjukhus-rondellen såg jag att han började irra igen. Han hade uppenbarligen inte fattat min beskrivning. Tilläggas bör ju att man inte har någonstans att köra, annat än ut till vägen, när man är uppe vid sjukhuset. Men det tyckte visst inte han. Strange.

Das var das. Annars kollade jag på en massa tv igår. Idol och What about Brian och SYTYCD. Jag sparade på inspelade Heroes, eftersom jag var så trött, men nu såg jag att det kommer en till del ikväll. Så nu måste jag se gårdagens del innan klockan 21 ikväll. Det är inte lätt att vara tv-slav!

Är på jobbet nu. Kommer förmodligen ha ton at göra idag. Mmm, vi ska ha redaktionsmöte i eftermiddag förresten. Jag ska köpa med mig fika från Muffinsfabriken. Deras muffins är heeelt outstanding! Mumma.

Herrå.

Nu fick jag just veta att Saw IV har premiär den 16/11. Någon som vill gå? Man anade ju en fyra, eftersom trean slutade som den gjorde, men ändå vill man ju på något sätt att den där jäkla äckliga storyn ska ta slut. Nåväl. När trean var på G (eller om det var tvåan som skulle komma ut på dvd?) fick vi ett presskit till jobbet. Man öppnade ett litet paket och inuti låg det blodigt papper. När man vecklade ut  pappret hittade man ett avhugget finger.
Vad hittar de på detta år, tro?

Jag ska berätta en tragisk historia.

Min vän - vi kan kalla henne Lotta - har en pappa. Han skulle härom sistens starta sin bil. Bilen gick då inte igång. Eftersom han har automat fick han ringa bärgaren (då bilen inte gick att bogsera). Han vinkade hej då till bilen och så var det med det. Efter en tid ringde bärgaren. De hade upptäckt felet. En stackars sate till katt hade krupit upp och lagt sig under motorhuven. En katt på en motor, som försökt gå igång, innebär fried cat. När bärgaren hittade katten var det en fried - itudelad - cat. Stackars, stackars sate.

Dagens läxa: Om bilen inte startar, titta under motorhuven - innan du försöker igen.

Kattägare: Håll reda på era husdjur, godamnit.

Uppenbarligen täcker inte försäkringen "inkrupen katt" heller så det här blir en dyr historia. Vem är glad i slutändan? Inte Lottas pappa. Inte kattägaren. Och definitivt inte katten.

The end.

Jag kan eventuellt lyckas med den smått omöjliga uppgiften "att få kallbrand på ett inomhus-jobb" idag. Det är så fruktansvärt kallt!!! Jag har precis klätt på mig två stora collegetröjor med luva. Somliga hade ju smält bort bara av tanken men jag fryser fortfarande. Herre min je.

Ikväll är det Bollmoraträning. Kör tjejerna på lika bra som förra måndagen så kommer jag åtminstone få svettas ikväll. Det är ytterst välkommet just nu.

Jag köpte ett par skor på Bianco för ett bra tag sen. De är grå tygskor typ - utan snöre, men där det ser ut som att de haft snörning. De var billiga och är sköna.
Idag var jag inne på Bianco för att titta på höstskor. I rea-hörnan står en mor och dotter. När jag hör hur mamman säger "Men nej, de där är ju jättefula" kollar jag dit och ser då att tjejen håller i mina skor. Tjejen sa nåt i stil med "Nej, de är ju söta" men jag var så upptagen med att skratta inombords att jag inte riktigt hörde. Jag hade just de skorna på mig och stod med flit kvar tills mor och dotter vände sig och gick. Jag tror att modern kan ha sett mina skor. Jag hoppas att hon skämdes lite. Inte för att jag tog illa upp, utan mer för att det skulle ha varit roligt.

Inne på Din sko träffade jag Chrigge. Det var typ jättelänge sen vi sågs. Vi tog en brief genomgång av våra somrar, som visade sig ha varit rätt innehållsrika. Det var trevligt att prata med henne.

Jag träffade en annan gammal bekant också. Inne på Pressbyrån stod Percy och Malin (mina gamla lagkamrater från förr) och med sig hade de amerikanen Cris som även coachat mig för sisådär 10 år sen! Jag har inte träffat honom på väldigt, väldigt länge så det var kul. Han är här i Haninge och jobbar med Cheer Elite.

Nu ska jag nog se På spaning med Bridget Jones. Jag har för mig att den inte är så kul (har aldrig riktigt gillar den karaktären) men med brist på annat så... Sparar Linas kvällsbok till någon annan kväll.

Jag trodde att jag skulle vakna upp stormförkyld idag efter gårdagens bravader men än så länge är läget under kontroll. Jag har dock nyst några gånger och huvudvärken gör sig ständigt påmind, men ingen storm ännu.

Igår låg jag nerbäddad i soffan hela kvällen. Jag hade min stora morgonrock på mig och min fleecefilt över det. Sen bunkrade jag upp med kuddar från sängen och bara grävde ner mig. Kollade Cocktail (från 88?) med Tom Cruise och Elisabeth Shue. En klassiker. Dock en ganska dålig film men den är ju värd att se ändå. I den filmen är Tompa ganska snygg. Nuförtiden äcklas jag mest av honom. Han är verkligen psyko. Det är tråkigt när det går så.

Nåväl. Nu ska jag ta och klä på mig. Sen kanske jag drar en sväng förbi centrum innan träningen. Har inte shoppat på jättelänge! Känner inte för det riktigt heller, men jag är ju i behov av något nytt så vi får väl se vad som händer.

Förresten, har Linas kvällsbok här hemma. Är den värd att se eller?

Herrå!

Jaha så var man hemma efter att ha jobbat på Bellmanstafetten. Det första loppet i år som jag behövt jobba på (pga. folkbrist). Och tänka sig att det blev det bästa! (Jag är högst ironisk.)
Det har regnat konstant på oss idag och jag har upplevt olika sorters regn - regn jag inte visste fanns!
Först regnade det stora droppar och mycket. Men då var det fortfarande relativt varmt. Sen regnade det tätt tätt så att det gick igenom mina tre lager av kläder. På slutet var det gigantiska droppar som såg ut som hagel. Mmm. Mysigt! Det kändes som att jag hade pissat på mig, eftersom det rann längs med benen. Dessutom gick min jacka att vrida ur och kläderna kändes tunga som bly av vattnet.
Ja, vad gör man inte för Florida-resan?

En jättestor kram till alla mina örnar som jobbade så grymt idag i detta cp-väder. Jag önskar vi kunde stanna två veckor i USA bara därför.

Nu har jag tagit en fetinglång och varm dusch och nu ska jag dö i soffan.

Puss.

Jag måste berätta en sak som gjorde mig jätteförvirrad igår. Det var när jag åkte till jobbet som jag gjorde upptäckten. Vid infarten till McDonald's-driven så har folk uppenbarligen sågat ner den lilla skogsdungen som stod där (och som dolde den gigantiska affären Babyland) så nu är det helt öppet mellan dessa två hus. Och det är jättekonstigt! Jag höll på att köra av vägen (nej, inte riktigt, men nästan) bara för att jag inte visste var jag var. Jag är mycket väl medveten om att det bara finns en drive through i Haninge men jag kunde inte koppla varför allt såg så konstigt ut!
Imorse var jag nästan lika förvirrad i en sekund men sen kom jag på hur allt ligger till. Nu är jag nästan tillfreds med tanken. Jag tror att jag kommer veta exakt var jag är, när jag åker hem.

Ja. Nä. Nu blir det jobb. Tjo!

Räknar man ting, tror man nog lätt att det jag har måste vara komplett. Ser du en flicka i mig, med allt hon kan önska sig?
Och hon han få pärlor och guld. Letar hon lite är skattgömman full. Se dig omkring en gång till! Visst, hon har allt hon vill.
Jag har saker som får dig att undra, om jag någonsin kan drömma om fler. Vill du ha en manick? Jag har hundra! Men vaddå, jag vill ha något mer...

Sweet, ey?

Okej. Ni vet att jag är en tv-junkie. Jag ska inte tjata om det alltför mycket. Dock så måste jag berätta om mitt problem som uppstår ikväll.
Jag tränar till 21 (eller strax innan). Därför har jag ställt videon på inspelning av Idol. Fint. Dock så går ju även Top Model klockan 20 så det blir jag utan. Sen klockan 21 är det ju både What about Brian och den efterlängtade säsongspremiären av Heroes! Så något måste jag se "live" och det andra ska spelas in. Vilket förutsätter att jag verkligen, verkligen vill vara hemma till 21. Hoho jaja. Och hur ska jag sen hinna se allt det inspelade innan det är dags för nästa race?
Jag inser ju att detta är ohållbart. Får se hur länge jag orkar hålla på.

Nu ska jag jobba. Nej först ska jag skriva ett litet infobrev till Eagles ang. vårt Camp Florida! Jag längtar som en galning till lägret. 28/9-8/10 så smäller det! Tänka sig att jag fyller år under den perioden också... Shit, det är ju snart.

Herrå!

Vilken är mörkrets hastighet?

Idag hamnade jag i ännu ett polisdrama! Eller ja - "hamnade i" var väl att ta i - men jag åkte förbi! I Skärmarbrink såg jag tre pikébussar med blåljuset på. Folk hade börjat samlas i närheten och alla tittade åt samma håll, upp mot skogspartiet mellan bilvägen och husen uppe på kullen. Jag var helt säker på att jag skulle bli skjuten (nojig, jag vet) för folk såg liksom ut att ducka?
När jag hade kommit ut på Nynäsvägen så såg jag ytterligare polisbussar utanför portarna på huset. En man stod med armarna över huvudet, lutad mot en polisbil, medan konstaplarna visiterade honom. Mycket skumt. Undrar vad som hade hänt som krävde så många poliser? Måste lusläsa lokaltidningarna imorgon.

När jag kom till Tyresö C var det visst en massa poliser där också, enligt Emms. I utryckning. Ja, var är världen på väg, kan man fråga sig.

Träningen gick för övrigt apbra! Jag har aldrig varit på så gott humör efter en Bollmoraträning förut! Alla tjejer slet på som djur och vi gjorde grymma framsteg! Mmm, sånt kan jag leva på i flera dagar efteråt.

Det är typ nu man ska sova för att inte hinna komma på några dåliga tankar att gå till sömns med. Men jag kan inte riktigt än. Snart så.

Gud, vilken tråkig dag jag hade igår! Jag var ju inställd på att hämta pappa på flygplatsen - och inget fel i det - men planet var försenat och det ogillar jag stort! "Tur" nog så visste jag, redan innan jag åkte hemifrån, att planet var försenat. Det skulle landa 19.05 istället för 17.10. Därför åkte jag hemifrån strax efter 18 och var på plats prick 19.05 (efter att ha kört fel och fått en ofrivillig sightseeing-tur av flygplatsområdet). När jag kom in i ankomsthallen stod det att planet landat "i tid" och allt var frid och fröjd. Men ingen pappa kom. Eftersom planet hade varit försenat så fanns det ingen - och lyssna på detta - personal som kunde lasta bagaget på bandet! Lever vi i ett u-land eller?! Det var det sjukaste jag hört. 20.40, när jag precis är på väg tillbaka till pakeringen för att fylla på med pengar en andra gång, kommer pappa ut och det var väl på tiden...

Det enda som är lite roligt med att stå och vänta sådär, är att se alla människor och alla möten. Lika länge som jag stod där, stod också en ung kille där med en ros i handen. Han tittade med hoppfulla ögon mot dörrarna varje gång de öppnades men den han väntade på dröjde. Sen kom hon tillslut. Och vad glada de var av att återse varandra! Det praktiskt taget lyste om dem. Jag kom på mig själv med att stirra, med ett fånigt leende på läpparna. Aww.
Sen log jag även lite åt de typiska svenska familjerna som var nyhemkomna från en uppenbar chartersemester, rödbrända och med taxfree-påsarna fullproppade. Ja, de är också söta på sitt sätt.

Idag ska jag hem till pappa en sväng och sen på träning. Glöm inte dräkterna, ni som läser! Idag ska det dräkt-inventeras och förhoppningsvis ska alla gå hem med en som passar.

Hejhej.