Behind these hazel eyes.

Idag har jobbat sedan jag slog upp ögonen. Jag jobbade i tankarna medan jag åt frukost, sen i bilen, sen på jobbet (såklart) och jag var kvar sist av alla. Så sent att jag missade träningen. Jag fortsatte att jobba i bilen på väg hem också men sen valde jag att sluta jobba. Då grät jag en skvätt istället. Nu ser jag Idol.
-----
På tal om ingenting:
Jag blir ledsen när jag ser vilket bekräftelsebehov alla unga människor har idag. Jag läser bloggar dagligen där fjortisar lägger upp en bild med texten "Kolla vad fuuul jag är!", när de i själva verket är söta som socker (och vet om det). Och för varje positiv kommentar de får, som menar på att de faktiskt är söta, så svarar de bara "Näää, jag är skitful, men tack gullet." Tillåt mig sucka. 
Dessa bilder varvas med "Kolla, vad jag fick av Olle... han är min gulleplutt." Denna Olle är uppenbarligen inte en pojkvän men det är som att tjejerna ifråga får mer värde bara av att skriva att en kille står dem nära.
Ni duger precis som ni är tjejer och det gör mig ledsen om ni tror att ni inte gör det. Men det som gör mig allra mest ledsen är om ni vet om att ni duger, men bara skriver dessa saker för att få det bekräftat - inte för er, men så att andra ser det. Det är ledsamt. Det borde ni inse själva. 

I'm not a princess, this ain't a fairy tale
I'm not the one you'll sweep off her feet
Lead her up the stairwell
This ain't Hollywood, this is a small town
I was a dreamer before you
And I let me down
now it's too late for you and your white horse to come around

Taylor Swift - White horse

Lägret är slut nu. Okristligt tidigt imorse åkte Peter och Torian hem och trots att denna vecka har varit påfrestande för mig, så saknar jag dem naturligtvis. Och jag är otroligt tacksam för allt de gett oss. Eagles, the ball is in your hands - either you run with it, or you drop it.

Idag fick jag ett paket till jobbet. Det innehöll en massa sällskapsspel. Ett som fick en massa "oohs" och "aahs" från redaktionen var Idol karaoke-versionen.
Det som var lustigt var dock att jag, förutom spelen, även fick med ett ljus, tändstickor, glögg, mandlar och choklad. De hade liksom förberett en helkväll tyckte de. Härlig grej.

Idag är det söndag. Klockan ställdes om inatt och det påverkade inte mig på något annat sätt än att jag faktiskt sov en timme längre. Har alltså fått hiskeligt mycket sömn inatt och det känns faktiskt inte ett dugg.
Snart är det dags för campets sista träning och efter det Pizza hut?

Kan inte fatta att den här veckan snart är över...

Blöder från huvudet och har skrapsår på kroppen. Helt okej dag ändå.
Camp-dag 4. Och jag andas fortfarande.

Uppdatering: Jag avgudar Peter och Torian. Vi har haft tre dagars camp. Fjärde kommer imorgon.
Jag lever fortfarande.
Klart slut.

Peter och Torian är här. Första träningen är avklarad. Jag älskar det vi har hittills.
Jag är fortfarande vid liv. Alles klar.

Imorgon börjar cheer camp. Då är det jobb 8-17 varje dag och sen träning varenda kväll i en vecka. Det är under tider som dessa som mina blogginlägg blir mer sporadiska. Kanske. Men det är ju inte som att det spelar någon roll... Jag tror att ni tappra läsare överlever utan regelbundna inlägg.

Kanske är nästa vecka precis en sån som jag behöver. Kanske kommer den att vara droppen som får bägaren att rinna över. Jag tror tyvärr det senare men åh (åh!) vad jag hoppas på alternativ nummer ett.

Here goes nothing!

Har påbörjat söndagen med lite Gilmore girls. Milo Ventimiglia var het redan som pojkspoling.

Dessutom har jag jobbat. Jag har skrivit väldigt mycket för hand som jag tänker renskriva imorgon på jobbet. Orkar inte göra det här hemma, på en söndag. Har ingen direkt anledning till varför, jag inser ju själv att jag bara skjuter upp det. Ja, imorgon finns det då ingen återvändo så då blir det till att bita det sura äpplet.

Ikväll är det träning. Sista innan Brandon Camp. Det ska bli så skönt att äntligen få ett program. Synd att alla inte får vara hela inför campet dock, det hade varit bra mycket härligare att få köra med 20 krigare. Men what the heck, vi är vana vid utmaningar.

Jag ska gå tillbaka till mitt jobb nu. Idag lämnar jag nog inte lägenheten annat än för träningen. Sorgligt men vad ska man göra?

Jag har en crush på dig. Du är lycklig med din fina flickvän, men det gör inget, för jag tror inte jag skulle kunna vara tillsammans med dig ens om chansen fanns. Jag trivs ypperligt med att bara crusha lite. På avstånd, ibland. Det räcker.

Nu har jag precis kommit hem från Nellies dop. Det var mysigt och trevligt och Carolin sjöng så fint. När hon sjöng de första raderna på Älskade barn tårades mina ögon. Men det är inte meningen att man ska gråta på dop va? Så jag stängde dem inne.

Så kom du då till oss du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.

Efter dopet vankades det god mat och tårta och sötsaker till en hel armé. Jag hängde med Leila och hennes man och barn. Leila, min gamla lagkompis from the past. Det var trevligt att se henne igen.

Helt klart en lyckad dag. Frågan är hur resten av den kommer att te sig.

Vet ni vad jag ska göra nu? Nu ska jag lägga mig i soffan, dra en filt över mig och titta på tv. Jag tänker inte röra mig ur fläcken, förrän jag kanske förflyttar mig till sängen. Ni vet hur man säger att man ska "leva som om det inte fanns någon morgondag"? Jag ska göra precis tvärtom. Jag ska leva som om mitt liv aldrig skulle ta slut. Jag ska leva som om jag vore 27 för alltid.
Starting now.

Godnatt på er.

Har precis kommit hem från after work med min redaktion. De bjöd mig på middag som försenad födelsedagspresent. Jag fick välja restaurang och körde på mysiga Sabai Sabai igen. Blir alltid lika mätt och belåten där.
För en stund fick jag glömma men nu när jag är ensam hinner tankarna ikapp.

Nu väntar Tila Tequila och Heroes. Det första väljer jag att se som en studie av intellektuellt utmanade människor. Det kan inte finnas en enda person, i Tilas harem, som har alla getter i hagen. Det är faktiskt skrämmande att se.

Jag grät mig igenom hela sista kvarten av Grey's anatomy. Vilka känsloanstormingar! Inte hälsosamt alls.

Där kom du. Min forna fiende. Sist vi stötte på varandra var i årsskiftet och jag svor att aldrig komma i närheten av dig igen. Det tog nästan ett år, men nu är vi alltså här igen. Jag tror inte att jag klarar av att hålla dig hemlig denna gång. Det som smärtar mig mest är det faktum att jag praktiskt taget skrev en inbjudan till dig. Jag önskar du hade osa:t. Jag är inte beredd.

... citera Sonja Aldén, men here goes:

Du får inte knacka på min dörr, om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål
Inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål
Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.

(Du får inte, Sonja Aldén.)

Hur är det förresten möjligt att jag kan tänka "Rätt åt dig när du tar dig vatten över huvudet" samtidigt som jag bara vill ta dig under mina vingar, stryka dig över håret och viska "Såja, såja, det ordnar sig"?

Seriöst, jag börjar bli lite orolig över min tankspriddhet. Pratade med Melissa i telefon samtidigt som jag körde in i mitt garage, la på luren precis efter att jag klivit genom porten. Slås då av tanken att jag inte har hemma-/garagenyckeln med mig (bläddra några dagar bakåt, bland mina inlägg, och upptäck att detta inte är första gången). Åker upp till min våning, eftersom jag sekunderna innan mött killen som sist detta hände lånade ut sina garagenycklar till mig. Jag ville inte för något i världen möta honom igen, i samma hjälplösa tillstånd.
Istället åker jag upp till femman, krafsar runt i min väska och hittar självklart inte nyckeln. Åker ner igen (fortfarande rädd för att stöta ihop med honom) och ringer på dörren till min "husansvariga" (det heter något bättre men jag minns inte vad). Medan jag väntar på att dörren ska öppnas funderar jag. "Låste jag ens grinden? Hänger nycklarna kvar i den? La jag dem ens på sätet när jag pakerade?".
Den snälla mannen som bor där följer mig ut till garaget. När jag öppnar bilen kommer paniken på riktigt. Nycklarna ligger inte på sätet. De hänger inte heller i grinden, som är låst. Mannen säger några tröstande ord och menar på att någon vänlig själ kanske har hittat nycklarna och lämnat in dem i grovsoprummet, där det var folk vid denna tidpunkt. Jag tackar mannen och säger att han kan gå, eftersom jag alltid kan ta mig ut ur garaget utan nycklar och han därför inte behöver stanna. I samma sekund som han stänger dörren bakom sig hittar jag nycklarna - i min väska! Piiinsamt. När jag går ut ur garaget hör jag hur mannen står nere i grovsoprummet och förklarar min situation och frågar efter nycklarna. Jag går ner och berättar att jag hittat dem "på golvet i bilen" och tackar åter igen alla söta män för deras hjälpsamhet. När jag passerar garaget på väg upp för trappan, är jag tvungen att gå in igen... för hade jag verkligen låst bilen?
Det här må vara en smålustig historia såhär i efterhand men om man tänker på att det är andra gången detta händer mig, inom loppet av några veckor, så blir man ju smått olustig till mods.
Jag ska göra en kopia på garagenyckeln. Och sen ska jag hänga fast den runt min hals så jag alltid har den med mig.
Helvedde.

Jag blir lika förundrad varje gång, eftersom man tycker att scenen borde ha tagit ut sin rätt vid det här laget, men då Julia Roberts kysser Richard Gere på munnen för första gången, i Pretty woman, så smälter jag. Varje gång.

Näää men om man skulle ta och se Pretty woman för typ 25:e gången? Det är - by far - den film jag sett allra flest gånger.

Filmen med Jared Leto igår var fruktansvärd förresten. Eller ja okej, men hemsk. Han var dessutom snudd på skallig så man kunde inte njuta av hans uppenbarelse så som man är van vid att göra. Tror jag ska kolla på lite 30 seconds to Mars-videos för att kompensera. (The kill är grym - både låten och videon.)

Nu tänkte jag precis skriva ett (faktiskt uppskattande) inlägg om Carolina Gynning men jag får spara på det för mitt vänstra öra snappade precis upp att det börjar en film med Jared Leto nu. Ohmygod Jared. Han är den enda som gjort mig riktigt star struck, när jag var nära på att få intervjua honom en gång. Nära på alltså. Jag gjorde det inte ens, men blev på riktigt bajsnödig när jag erbjöds det. Märkligt det där.

Hm, det här skulle faktiskt kunna vara en bra idé. Behövs mer looking-into men jag är lite peppad. Vi håller tummarna. Okidoki?

Igår somnade jag i soffan. Ni som känner mig vet att det aldrig händer. Jag orkade inte svara på inkomna sms och att förflytta sig från soffan till sängen, avlägsna linser och göra andra kvällsprocedurer var ett smärre battle. Jag vaknade nu vid 10, efter att ha sovit lite mer än tio timmar. Borde vara utvilad nu, huh?

Idol är bara crap (med några få ljuspunkter). Det får stå på i bakgruden. Idol har blivit ett stå-på-i-bakgrunden-program. Det trodde jag aldrig.

Träningen idag skulle man kunna beskriva som "mycket snack och lite verkstad". Fast inte i negativ bemärkelse dock, vilket det uttrycket brukar innebära i vanliga fall. Det var helt enkelt mer snack än göromål.

Min huvudvärk är inte att leka med men kvällen ska ändå ägnas åt en smula självrannsakan. Det kan säkert vara nyttigt, eller?

Vet ni vad? Imorgon är det fredag. Det skulle faktiskt, i denna sekund, kunna få mig att gråta av lycka. Jag har nog aldrig längtat efter en helg (med noll innehåll) så mycket som jag gör just nu. Ge mig. Nu.

Och vet ni vad som händer nästa helg? Då kommer älskade Peter hit och han tar med sig en Torian och vi ska ha jätteroligt i en vecka med massa träningar och mys. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett Brandon Camp som jag gör just nu heller.

Vad är det med mig?

Nu vill jag bara att det ska bli helg. Allvarligt. Tankarna går på högvarv och de lär inte försvinna förrän fredag blir lördag. Eller ja, förmodligen inte ens då, men då blir det iallafall mer lätthanterliga.

Såg ni Grey's anatomy idag? Karev satte sig, med kläderna på, i duschen där hans störda flickvän-something-something satt och grät. Och höll om henne. Vem gör sånt? Ingen. Men jag blev kär iallafall.

1! 2! 3! 4! 5! (678)
(12) klapp, klapp (5678)
= 200+6

Några frågor på det?

Inatt drömde jag att två män gjorde inbrott i min lägenhet. Jag hörde dem utanför dörren och gick fram till den för att dra undan haspen (så att de inte skulle förstå att jag var inne). I samma ögonblick gick yxan genom dörren.
Jag tog min flykt ut genom balkongdörren och ut på taket bredvid. Kändes rätt stabilt.
Idag när jag tittade ut genom min balkongdörr insåg jag att jag inte alls skulle kunna ta mig till taket i verkligheten. Då fick jag lite panik. Istället tror jag min mest stabila flyktväg är ut genom köksfönstret. Där finns det faktiskt ett granntak jag kan klättra ut på.
Kan ni er flyktväg?

För övrigt så har jag helt tappat orken idag. Kan bero på lite sömn, mycket på jobbet eller allmänt huvudbry. Roligt är det inte.

Vakt: "Om du sätter dig på sängen så kan vi prata lite."
Full 21-åring: "Men jag har inte gjort något fel."
Vakt: "Nä, men om du sätter dig på sängen så kan vi prata lite."
21-åring: "Absolut, men jag har inte gjort något fel."
Vakt: "Om du sätter dig på sängen så kan vi prata lite."
21-åring: "Men jag har inte gjort något fel."
Vakt: "Men om du sätter dig på sängen så kan vi prata lite."

... och så vidare.

Drägg, drägg, drägg. Överallt drägg.

Om ni bara visste allt jag funderar över, hur min hjärna fungerar. Om ni bara hade ett uns aning om tankarna som snurrar där inne.
Då hade ni förmodligen inte haft samma bild av mig som ni har idag. Skrämmande, inte sant?

Dagens låt: Colbie Caillat - Realize.

Jag har totalt fastnat för The Hills på MTV. Vet ju att det hållit på typ tre säsonger men de senaste helgerna har det gått massa avsnitt varje dag, för att preppa för säsong fyra som börjar 8/11, så nu är jag stuck. Ville bara säga det.

Och just det - en massiv kram till mina örnar som körde häcken av sig idag! Grymt jobbat!

Nu är jag hemma! Har gjort alla fyra punkter jag skrev om igår. Fantastiskt. Men imorgon ska det shoppas mer för jag fick nämligen två saftiga presentkort i födelsedagspresent!
Köpte dock mina kängor, jag suktat lite efter, på Scorett idag. När jag testade dem, här i Handen, så var de osköna men det var förmodligen för att jag inte snörat upp dem ordentligt. Idag i Farsta passade de utmärkt så nu är de mina. Mums. De är sådär härligt Dr Martens-influerade (som det ska vara nu).

I Farsta träffade jag förresten söta Nikita som varit min praoelev i en vecka, lite otippat eftersom jag inte ens visste att hon bodde i Farsta! Men där stod hon på scenen på torget och sjöng Jason Mraz. Söt! Fick även träffa hennes mamma och hon var också urgullig.
Träffade även Andreas och Samuel och det var trevligt. Lilla Samuel (Andreas 2-åriga son) är sjukt söt. Aww!

Nu ska jag småglutta på Stjärnor på is. Tror inte att det blir något jag följer.

A och B går in i hissen. A trycker på fyrans knapp och frågar B "Vart ska du någonstans?"
B: "Till Borås."

Svår knapp att hitta.

Okej, planer för morgondagen.
1) Lämna byggnaden innan 10.00 då höststädningen drar igång.
2) Hämta upp min Jude Law-tshirt på tobak i centrum (gissar att det är den avin gäller).
3) Åka till Farsta och shoppa lite, samt titta på min bror som jobbar lite på ett event där.
4) Dra in till stan och äta på Sabai Sabai för att fira födelsedagen lite i efterskott. Förresten... om man säger Sabai Sabai flera gånger efter varandra så låter det till slut som att man säger "bajsa bajsa". Inte helt lyckat restaurangnamn kanske? Thailändare alltså...

Ikväll är det Idol som gäller. På jobbet kör de lite partaj men jag pallar inte ta mig in nu.

MacToodeli!

You didn't love me enough
My heart may never mend
And you'll never get to love me again

Never again - Justin Timberlake

Så var man 27. All heder åt mig.


Kul att webcamen spegelvände min siffra...

Såg precis SYTYCD-finalen. Visste ju att Joshua skulle vinna så spänningen va inte enorm men jag njöt av dansen för överfulla muggar. Wade Robson är givetvis fortfarande ett geni och nu vill jag gå och se Cirque de Soleil i Vegas. Kollar upp biljetter as we speak - någon som hakar?

Sover hos mamma och pappa. De ville så gärna träffa mig imorgon, på min födelsedag, och jag hinner inte hit efter jobbet så nu får det bli såhär. Om tio minuter firar jag 27. Undrar hur detta år kommer bli?

Ni vet den där reklamen med en man som sitter och sjunger på ett flygplan och irriterar alla? Jag tror det är för nikotin-tuggummin eller nåt? Kan helt ha missuppfattat saken... Anyway, sjunger han på Enrique Iglesias Can you hear me? Jag har alltid tyckt att det låter som det men det verkar lite bisarrt? Kolla det nästa gång och let me now!

Rolig träning idag förresten. Schitzo inlägg. Så kan det gå.