Behind these hazel eyes.

Jag vill vara liten igen. Liten så att man kan få ha sommarlov. Jag längtar som en tok efter sommaren men till vilken nytta? Den kommer passera ganska obemärkt förbi eftersom jag har jobb under alla sköna soltimmar. Helgerna blir ju iochförsig mer njutbara. Men deprimerande korta.

Gårdagen var jättemysig. Vi fick lära känna Ylvas Fredrik över lite bowling och sen en cider på stan. Trevlig prick! Efter mötet åkte jag och bejbi hem till Linn och Thomas och glodde på The Guardian. Filmen var lite väl patriotisk för att kunna avnjutas med fullständigt välbehag men helt okej tidsfördriv. Dock så såg vi den väldigt sent och jag var trött som en gnu...

Idag har jag varit hemma hos mamma och pappa, eftersom mamma fyllde år igår och vi skulle fira henne idag. Först vårstädade jag (läs pappa) min bil. Han bytte däck och spolade med högtryckstvätt. Jag dammsög alla golv och säten och tömde den på skräp. Jag hade en del läskiga saker i min bagagelucka... Bland annat en påse med en gammal matlåda i. Slängde den eftersom jag tror en mindre koloni var påbörjad inuti...
Dessutom så hittade jag lite cheerkläder som legat där sen EM förra sommaren. Tillhör någon annan än mig men ingen verkar sakna något - ett mysterium det där.

Och på tal om cheer... Det går upp för mig ibland hur mycket jag effing älskar cheer. Sporten i sig, men framför allt mina tjejer. Hade jag fått bestämma så skulle jag kunna tillbringa mestadelen av min vakna tid med dem, min lilla andra familj. Och jag kommer på mig själv med att vilja dela saker med dem. Upplevelser. Inte bara cheer-relaterade utan även annat. De har alla sin speciella plats i mitt hjärta. Och den platsen har de inte fått bara på grund av att de cheerar, utan för de personligheter de är.
Jag vågar inte tänka mig mitt liv utan dem och det skrämmer mig när jag tänker på att de en dag faktiskt inte kommer finnas lika intensivt (om ens alls) i mitt liv. När det slår mig vill jag bara gråta.

Nu ska jag göra lite nytta. Sen kanske Linn eventuellt kommer hit och ser Step Up med mig. Skönt att inte behöva sitta och dregla över Channing Tatum alldeles själv.

Jobb imorrn. Uschiamej!

Kram.