Behind these hazel eyes.

Jag är en bra människa. Jag har alltid varit rätt smart och haft lätt för att lära mig. Plugget har flutit på för det mesta, utan några större problem, och jag har hunnit med både universitet och högskola efter gymnasiet. Jag har en fil. kand. i journalistik och jag fick mitt första jobb utan att ens behöva söka det.
Jag är bra på mitt jobb och jag fungerar bra ihop med mina kollegor. Jag är relativt social (när jag vill) och kommer överens med de kända, och okända, jag träffar som har någonting att berätta för mig. Dessutom är jag ganska noggrann och en hejare på att korrekturläsa. Svenska och engelska språket faller sig båda naturliga för mig och folk tycker jag skulle passa som språklärare. Jag hjälper dem med saker utan att känna mig som en besserwisser.
Cheerleading är sporten jag brinner för. Jag var rätt duktig (för den tidens mått), när jag själv tränade, och röstades alltid fram som captain, förmodligen för att jag verkade pålitlig och de andra kände tillit till mig. Laget jag gick i var bra. Vi vann tävlingar, för det mesta, och fick resa världen runt. Sen coachar jag ju också. Laget jag coachar, tillsammans med Lotta, är bäst. Jag vågar hävda att de litar på min förmåga som coach och att de flesta av dem ser upp till mig. Och jag ser upp till dem.
Sen har jag min Andreas. Han är mitt första riktiga förhållande och han är det enda förhållande jag någonsin kommer vilja ha. Och cred till mig där - jag hittade rätt på en gång. Förmodligen för att jag sparat på mina känslor och bara slösar dem på de som verkligen är värda det. Och att Andeas tycker om mig kan ju inte betyda annat än att jag är bra.
Mina vänner ser mig nog som en stabil person. Jag kan vara lite kaxig men en bra lyssnare. Och eftersom jag är rätt vis så kan jag ibland komma med goda råd, om någon vill ha dem. Mina bästa vänner har jag haft sen jag var tre år gammal. Det måste ju betyda att jag gjort något rätt.

Jag har det rätt bra ändå. Så vad är mitt problem..?