Behind these hazel eyes.

Jag sitter och kollar på Let's dance. Lite paus nu bara. Alltså, shit patatas vad dålig Lasse Brandeby är. Han slår nog nästan förra årets Peppe Eng. Jag kan inte förstå att man kan vara så fantastiskt dålig på att dansa. Visst - charmen finns där. Men man kan inte alltid förlita sig på den.

Jag blir lite avis på de som får dansa. Dans har alltid funnits i mig, och ett visst behov har ju stillats av mina 10 år som cheerleader, men sedan jag slutade med det så har jag knappt rört mig. Inte dansant i alla fall. Och det är snart fem år sedan. Vilken deprimerande tanke. Jag vill dansa! De tappar ju kilon också, när de dansar sju timmar per dag...

... och på tal om att tappa kilon... Min kollegas syster testar just nu Cambridge-dieten och har gått ner 2,5 kilo på två dagar. That's a lot! Synd bara att pulverdieter alltid leder till att man rasar i vikt och sedan går upp dubbelt så mycket när man lagt av. Nej, uschiamej.

Förresten så åt jag sushi för första gången i mitt liv idag. Eller njae, egentligen inte men jag räknar inte buffén jag åt i Tokyo för fyra år sedan. Anyway. Jag och Emelie hade slutit en pakt och lovat varandra att testa (hon var också upp till idag "sushi-oskuld"). I och med att jag ogillar fisk och soja känns liksom inte sushi givet, av förklarliga skäl, men jag gav det ändå en chans. 5/10 får det ändå. Men då åt jag i princip bara ris+avokado samt ris+scampi. Och jag vet inte om det räknas som sushi..? Hursomhelst, det dröjer nog ett tag till jag testar igen.

Imorgon åker min bejbi till Indien. Det är satans långt bort. Jag vill inte det. Men jag kan knappast bestämma över något när det gäller hans jobb. Blä. Inte nog med att jag kommer oroa mig för hans resa, jag blir dessutom lämnad alldeles ensam.

Company, anyone?

Olé!