Påtvingade tankar.
Nu sitter jag här igen. Och av vilken anledning då? Jo, för att jag känner att jag måste. Om man inte skriver varje dag är man en dålig bloggare. Det har jag fått för mig. Och jag kan inte vara dålig på något. Därför skriver jag. Bra bloggare uppdaterar sin sida flera gånger om dagen. Det vill jag inte göra. Men jag vill i alla fall vara en hyfsad bloggare. The least I can do är att skriva en gång om dagen liksom. Men kalas. Jag har i och med detta alltså dragit på mig en tvångstanke. Jag lider redan av tillräckligt med tvångstankar...
Som det där med att kolla att spisen är av. Pappa har gjort mig skadad. Han drog alltid med mig in i köket, innan vi skulle någonstans, och bad mig dubbelchecka med honom att spisens alla vreden stod på 0. "Noll, noll, noll, noll" brukade pappa säga. Och han gör det säkert fortfarande.
Sen det där med att kolla att dörren är låst. Jag gör det flera gånger när jag går hemifrån. Först låser jag, sen känner jag efter och sen innan jag kliver in i hissen känner jag efter igen. När jag är inomhus gör jag det med. Jag kollar säkert att dörren är låst tre gånger under kvällen innan jag går och lägger mig.
Samma sak med bilen. Checkar att den är låst alltså. Fast där har jag blivit bättre. Jag vet att om larmet blinkar så är den låst. Förut kunde jag lämna bilen (efter att ha checkat en massa gånger), gå till mitt jobb, åka hissen upp och sätta mig vid mitt skrivbord... och sen komma på att den kanske inte var låst? Åka ner, gå ut och checka igen...
Ska jag skicka ett mejl till någon, som en annan person verkligen verkligen inte får se... Då dubbelkollar jag adressraden väldigt noga innan jag trycker "skicka". Ni förstår inte - alltså väldigt noga. Som att en adress kan ha smugit sin in och gömt sig någonstans. Fast det är kanske inte en tvångstanke. Mer en noja.
Ja, jag har en del laster. Men jag ursäktar mina tvångsbeteenden med att de ändå är logiska på något vis. Ingen vill ju ha inbrott, att huset ska brinna ner av spisen eller att bilen ska rulla för att handbromsen inte är åtdragen. Så jag gör det ju för en god sak. Skulle man kunna säga.
Näe, om man skulle ta och sova? Gjorde ju inte riktigt det inatt. Fingers crossed att det går bättre denna gång.
Sweet dreams.
Som det där med att kolla att spisen är av. Pappa har gjort mig skadad. Han drog alltid med mig in i köket, innan vi skulle någonstans, och bad mig dubbelchecka med honom att spisens alla vreden stod på 0. "Noll, noll, noll, noll" brukade pappa säga. Och han gör det säkert fortfarande.
Sen det där med att kolla att dörren är låst. Jag gör det flera gånger när jag går hemifrån. Först låser jag, sen känner jag efter och sen innan jag kliver in i hissen känner jag efter igen. När jag är inomhus gör jag det med. Jag kollar säkert att dörren är låst tre gånger under kvällen innan jag går och lägger mig.
Samma sak med bilen. Checkar att den är låst alltså. Fast där har jag blivit bättre. Jag vet att om larmet blinkar så är den låst. Förut kunde jag lämna bilen (efter att ha checkat en massa gånger), gå till mitt jobb, åka hissen upp och sätta mig vid mitt skrivbord... och sen komma på att den kanske inte var låst? Åka ner, gå ut och checka igen...
Ska jag skicka ett mejl till någon, som en annan person verkligen verkligen inte får se... Då dubbelkollar jag adressraden väldigt noga innan jag trycker "skicka". Ni förstår inte - alltså väldigt noga. Som att en adress kan ha smugit sin in och gömt sig någonstans. Fast det är kanske inte en tvångstanke. Mer en noja.
Ja, jag har en del laster. Men jag ursäktar mina tvångsbeteenden med att de ändå är logiska på något vis. Ingen vill ju ha inbrott, att huset ska brinna ner av spisen eller att bilen ska rulla för att handbromsen inte är åtdragen. Så jag gör det ju för en god sak. Skulle man kunna säga.
Näe, om man skulle ta och sova? Gjorde ju inte riktigt det inatt. Fingers crossed att det går bättre denna gång.
Sweet dreams.
Kommentarer
Trackback