Goda grannar.
Seriöst, jag börjar bli lite orolig över min tankspriddhet. Pratade med Melissa i telefon samtidigt som jag körde in i mitt garage, la på luren precis efter att jag klivit genom porten. Slås då av tanken att jag inte har hemma-/garagenyckeln med mig (bläddra några dagar bakåt, bland mina inlägg, och upptäck att detta inte är första gången). Åker upp till min våning, eftersom jag sekunderna innan mött killen som sist detta hände lånade ut sina garagenycklar till mig. Jag ville inte för något i världen möta honom igen, i samma hjälplösa tillstånd.
Istället åker jag upp till femman, krafsar runt i min väska och hittar självklart inte nyckeln. Åker ner igen (fortfarande rädd för att stöta ihop med honom) och ringer på dörren till min "husansvariga" (det heter något bättre men jag minns inte vad). Medan jag väntar på att dörren ska öppnas funderar jag. "Låste jag ens grinden? Hänger nycklarna kvar i den? La jag dem ens på sätet när jag pakerade?".
Den snälla mannen som bor där följer mig ut till garaget. När jag öppnar bilen kommer paniken på riktigt. Nycklarna ligger inte på sätet. De hänger inte heller i grinden, som är låst. Mannen säger några tröstande ord och menar på att någon vänlig själ kanske har hittat nycklarna och lämnat in dem i grovsoprummet, där det var folk vid denna tidpunkt. Jag tackar mannen och säger att han kan gå, eftersom jag alltid kan ta mig ut ur garaget utan nycklar och han därför inte behöver stanna. I samma sekund som han stänger dörren bakom sig hittar jag nycklarna - i min väska! Piiinsamt. När jag går ut ur garaget hör jag hur mannen står nere i grovsoprummet och förklarar min situation och frågar efter nycklarna. Jag går ner och berättar att jag hittat dem "på golvet i bilen" och tackar åter igen alla söta män för deras hjälpsamhet. När jag passerar garaget på väg upp för trappan, är jag tvungen att gå in igen... för hade jag verkligen låst bilen?
Det här må vara en smålustig historia såhär i efterhand men om man tänker på att det är andra gången detta händer mig, inom loppet av några veckor, så blir man ju smått olustig till mods.
Jag ska göra en kopia på garagenyckeln. Och sen ska jag hänga fast den runt min hals så jag alltid har den med mig.
Helvedde.
Istället åker jag upp till femman, krafsar runt i min väska och hittar självklart inte nyckeln. Åker ner igen (fortfarande rädd för att stöta ihop med honom) och ringer på dörren till min "husansvariga" (det heter något bättre men jag minns inte vad). Medan jag väntar på att dörren ska öppnas funderar jag. "Låste jag ens grinden? Hänger nycklarna kvar i den? La jag dem ens på sätet när jag pakerade?".
Den snälla mannen som bor där följer mig ut till garaget. När jag öppnar bilen kommer paniken på riktigt. Nycklarna ligger inte på sätet. De hänger inte heller i grinden, som är låst. Mannen säger några tröstande ord och menar på att någon vänlig själ kanske har hittat nycklarna och lämnat in dem i grovsoprummet, där det var folk vid denna tidpunkt. Jag tackar mannen och säger att han kan gå, eftersom jag alltid kan ta mig ut ur garaget utan nycklar och han därför inte behöver stanna. I samma sekund som han stänger dörren bakom sig hittar jag nycklarna - i min väska! Piiinsamt. När jag går ut ur garaget hör jag hur mannen står nere i grovsoprummet och förklarar min situation och frågar efter nycklarna. Jag går ner och berättar att jag hittat dem "på golvet i bilen" och tackar åter igen alla söta män för deras hjälpsamhet. När jag passerar garaget på väg upp för trappan, är jag tvungen att gå in igen... för hade jag verkligen låst bilen?
Det här må vara en smålustig historia såhär i efterhand men om man tänker på att det är andra gången detta händer mig, inom loppet av några veckor, så blir man ju smått olustig till mods.
Jag ska göra en kopia på garagenyckeln. Och sen ska jag hänga fast den runt min hals så jag alltid har den med mig.
Helvedde.
Kommentarer
Trackback