Behind these hazel eyes.

Idag 16.30 dog jag. Och återuppstod.
Jag var inne på 1000apor.se igen (vilket är mitt tillhåll på nätet numera, när jag pausar i jobbet) och denna gång kollade jag kategorin "Världens sorgligaste silvermedaljörer". Och allvarligt... en film - plats nummer två - var så rolig att jag dog. Jag skrattade så att jag grät och skrek om vartannat. Folk från hela förlaget vallfärdade till min plats för att försöka ta reda på vad hysterin handlade om.
Alltså, filmen var rolig. Men jag började skratta redan när jag läste beskrivningen och när jag föreställde mig hur det skulle se ut. Såhär står det:
"2. Maratonlöparen som bara ville vinna
Sian Welch är en mycket trött kvinna, som kämpar med den sista distansen i ett mycket långt springlopp. Hon ramlar och har sig. Hon springer som en zombie, kan man säga. Hon är inte längre människa, hon är monster. Men så kommer en sköning bakifrån. Den här här dåren springer inte. Hon hukar sig fram som Gollum. Och hon kommer närmare och närmare. Och det blir en strid på mållinjen mellan två mycket trötta människor. Det är lätt att tycka synd om tvåan."

Ser ni en springande zombie framför er? Eller Gollum? Inte? Klicka då här och försök att inte dra på smilbanden. (Men ha inte ljudet på, det är roligare utan.)