Jäkla piss.
Idag har min dag varit fel, på många sätt och vis.
När jag kliver utanför dörren och ska gå till bussen hinner jag ta typ tre steg innan jag inser att mina sandaler gör alldeles för ont. Alldeles. För. Ont. Jag får gå tillbaka och byta skor och blir därmed försenad hemifrån. Då har jag iallafall tur att 841:an kommer lagom i tid så att jag kan ta den en station och sen hoppa av och ta den 810:an jag hade siktat på. Det löste sig ju ändå okej. (Även om folket på bussen måste ha trott att jag va världens lataste person.)
Det är nu det värsta händer. Med mig har jag en påse med kläder, som jag tänkt byta om till eftersom jag efter jobbet skulle på fest. Jag hänger påsen på mitt armstöd i samma sekund som jag tänker "Den här glömmer jag ju om jag hänger den här.". Jag trotsar mina tankar och gör det ändå (hade ändå väska + tidning i knät liksom). Halvvägs till Gullmarsplan påminner jag mig själv om att påsen hänger där. So far so good. När jag hoppat av i Gullmars och hoppat på t-banan (vi snackar typ sekunden dörrarna stängs!) så inser jag att påsen inte är med. Helvetesjäklapiss. Jag hoppar av i Skanstull (som kändes som stationen i världens ände), måste vänta de två längsta minuterna i mitt liv på t-banan tillbaka, hoppar på, åker tillbaka, hittar inte min buss, går till SL-center, får numret till bussgaraget, ringer, trevlig man som ska hjälpa, ringa en halvtimme senare, otrevlig man som inte vill hjälpa, ringer en halvtimme efter det, otrevlig fyllo-tant som inte kan ett skit. Ger upp en smula inombords. Eftersom jag sitter på jobbet kan jag inte ringa kors och tvärs och involverar istället mina föräldrar. Mamma jagar bussar i Jordbro, pappa ringer SL runt. När pappa ringer vid lunchtid och säger att de fått in en påse, och ber om "signalement" från mig tänds mitt hopp igen.
Nu har jag påsen hos mig. Men jag missade festen. Skräp.
Nu: träning.