Behind these hazel eyes.

Igår var jag och såg Bounce i Globen. Jag köpte ju biljetter förra året men var tvungen att sälja dem när det krockade med USA-resan. Nu när vi inte kom iväg så fick jag tag i ståplater och gick dit. Helt klart en ljusning i min annars - just nu - rätt bleka vardag. Jag trodde jag var tömd på tårar, men när sista numret kom grät jag igen. Lite för Bounces skull. Mycket för min egen. Synd att publiken var tråkig. Jag dansade mig igenom hela tvåtimmarsshowen. Det är ju mer än vad man kan säga om resten av Globen.

Träningen igår var jättebra. I två timmar var jag lycklig igen, med mina tjejer. De presterade fantastiskt! När inget mirakel räddade oss förra veckan, åstadkommer vi egna. Men jag kan inte komma ifrån det faktum att jag faktiskt, fysiskt, har ont i hjärtat.