Punching bag.
Jag är hemma. Det blir inget VM eller klubb-VM för mitt Team Sweden/Power Cheer Eagles.
Vårt plan i onsdags blev inställt. Alla andra var givetvis uppbokade. Vi krigar hela dagen på Arlanda, "sov" på flygplatsen för att vara i först i kön till torsdag, fick våra standby-biljetter men stoppades i gaten. Vi åker hem i tron om att det är slut där men finner nytt hopp, drar till centralen, kopplar upp oss på datorer och fixar nya biljetter... som sen visade sig vara för dyra.
Och det var det. The end.
Jag har aldrig känt mig så tom. Jag har aldrig känt mig så utpumpad, dränerad på känslor. USA är inget som händer varje år och det här VM:et och klubb-VM:et - och resan - var once in a lifetime för det här laget. Igår grät jag som ett litet barn. Låg i fosterställning och hulkade. Jag kan inte minnas när sist jag fällde så mycket tårar.
Jag vill skriva så mycket men finner så få ord. Försöker senare igen.
Vårt plan i onsdags blev inställt. Alla andra var givetvis uppbokade. Vi krigar hela dagen på Arlanda, "sov" på flygplatsen för att vara i först i kön till torsdag, fick våra standby-biljetter men stoppades i gaten. Vi åker hem i tron om att det är slut där men finner nytt hopp, drar till centralen, kopplar upp oss på datorer och fixar nya biljetter... som sen visade sig vara för dyra.
Och det var det. The end.
Jag har aldrig känt mig så tom. Jag har aldrig känt mig så utpumpad, dränerad på känslor. USA är inget som händer varje år och det här VM:et och klubb-VM:et - och resan - var once in a lifetime för det här laget. Igår grät jag som ett litet barn. Låg i fosterställning och hulkade. Jag kan inte minnas när sist jag fällde så mycket tårar.
Jag vill skriva så mycket men finner så få ord. Försöker senare igen.
Kommentarer
Trackback