Dagens mejlkonversation.
Mellan mig och en frilansare, som får förbli namnlös:
Jag: "Nu behöver jag dina sidor. Skicka lite allt eftersom, layouten har inte så mycket att jobba med."
Han: "Jaaajaaajaaa...ge layouten block och färgkritor och säg till dem att måla en bild av en häst eller nåt så länge, så kommer mina grajor snart."
Jag: "Jag blir ledsen när du blir arg på miiig... owäää!"
Han: "Du blir inte ett dugg ledsen. Du blir aldrig ledsen. Jag önskar att du blev det. Att man kunde få en reaktion någon endaste gång. Men det känns inte ens som att du har några känslor längre. Du är bara helt...kall. Jag orkar fan inte längre. Jag vill göra slut."
Jag: "Ge mig min text innan du drar. Det är allt jag begär."
Han: "First I was afraid, I was petrified, kept thinking I could never live without you by my side (plus resten av hela låten I will survive, reds. anm.).
Är det såhär det går till på alla arbetsplatser?
Jag: "Nu behöver jag dina sidor. Skicka lite allt eftersom, layouten har inte så mycket att jobba med."
Han: "Jaaajaaajaaa...ge layouten block och färgkritor och säg till dem att måla en bild av en häst eller nåt så länge, så kommer mina grajor snart."
Jag: "Jag blir ledsen när du blir arg på miiig... owäää!"
Han: "Du blir inte ett dugg ledsen. Du blir aldrig ledsen. Jag önskar att du blev det. Att man kunde få en reaktion någon endaste gång. Men det känns inte ens som att du har några känslor längre. Du är bara helt...kall. Jag orkar fan inte längre. Jag vill göra slut."
Jag: "Ge mig min text innan du drar. Det är allt jag begär."
Han: "First I was afraid, I was petrified, kept thinking I could never live without you by my side (plus resten av hela låten I will survive, reds. anm.).
Är det såhär det går till på alla arbetsplatser?
Kommentarer
Trackback