Behind these hazel eyes.

Jag har så mycket i mitt huvud just nu. Alldeles för mycket. Ingen normal människa klarar av att hålla reda på allt och samtidigt tänka klart. It takes a fool to remain sane, var det någon som sjöng (The Ark närmare bestämt). Jag börjar förstå innebörden först nu faktiskt. Jag förstår inte hur jag ska klara av att tackla allt som väntar mig.

När jag tog studenten (år 2000) skrev väldigt många personer i min mössa. Jag har sparat mössan såklart, men också renskrivit alla meddelanden på en lapp, eftersom de lätt bleks annars. Anyway, flera av mina vänner - och till och med min mentor - skrev någonting om min positivitet, gladhet eller mitt leende.
Jag har funderat på det. Jag undrar om folk fortfarande ser mig som det, kommer ihåg mig för mitt leende? Jag vet att folk tycker att jag är en skämtare. Jag har nära till humorn och skrattet. Men att langa skämt är inte samma sak som att vara positiv, eller är det? Ni som läser får gärna berätta vilken egenskap som bäst kännetecknar mig. Kanske har ni lagt märke till någon helt annan grej.

Jag har alltid varit bra på att sätta upp en fasad, dölja mina riktiga känslor. Kanske var det därför som mina gymnasievänner alltid såg mig som glad. För de såg mig aldrig ledsen. Ingen, förutom mina allra närmaste, har nog egentligen sett mig riktigt ledsen. (Cheer-sammanhang räknas inte.)
Och allt mitt det här babblet leder, tro det eller ej, faktiskt fram till något: Jag vet när jag är som lyckligast. Det är bara jag som vet det.

Och det är definitivt inte just nu.