Behind these hazel eyes.

Ja, jag skriver ju inte så mycket längre. Det finns flera orsaker.
1) Jag bloggar på jobbet.
2) Jag hatar att klaga och jag skriver alltid som mest när jag mår dåligt.
3) Jag mår dåligt mest hela tiden.
4) Jag har fullt upp med annat.

Och så är det med det.

I fredags-lördags var jag nere i Vänersborg för att döma DM Södra. Det var roligt, om än utmattande. Är dundersjuk så resan var påfrestande. Det var dessutom storm och översvämningar i södra Sverige så det var tur att vi ens kom ner. I Herrljunga, där vi skulle byta tåg, blev vi sittande. Inga tåg gick och bussar vägrade köra i vädret. Dessutom fanns bara en taxi i hela stan och den var på väg till Borås med en körning. Fantastiskt. Det var snudd på att det inte skulle bli någon tävling där med alla domare och spotters fast i en håla! Men till slut kom det ändå en buss och vi fick komma fram. På hotellet bodde vi dessutom i enkelrum och jag har aldrig förr varit så tacksam för det. Jag hostade mig igenom natten och gick upp strax före sex - grymt utvilad (förstås inte).

Tävlingen flöt på rätt bra men jag var absolut inte i mitt domar-esse och hade varken alla mina getter i hagen eller indianer i kanoten. Men jag lyckades hålla mig på banan iallafall och fixa mitt jobb. Efter att jag deklarerat ut Mest minnesvärda-priset i micken så sprang vi typ till tåget och åkte hem till Stockholm. Hann inte ens se uppvisningen som hade varit så roligt.

Om två veckor är det vår tur men nästa helg är det först dags för Luleå och DM Norra. Hoppas verkligen jag är frisk tills dess...

Nu ska jag iväg på träning. Todeloo.

Idag vaknade jag förkyld. Fantastiskt.

Idag har jag haft en bättre dag, än igår. Punkt. Torsdagens problem är inte ur världen dock, men jag valde att inte lägga mitt fulla fokus på det idag. Jag vill slippa tänka på otrevliga saker i helgen. Nu vill jag bara njuta av min ledighet.

Idag hade vi träning. Det är inte många kvar nu innan DM! Jag grämer mig lite över att jag kommer missa de två nästkommande fredagarna. Det är ju fredags- och söndagsträningarna som är roligast. Istället kommer jag att vara i Vänersborg och Luleå för att döma DM Södra respektive Norra. Det ska iochförsig bli roligt, men man önskar ju att man hade hunnit med både det och örnarna.

Igår var jag med om en konstig grej. Jag läste jag en text... som en person hade skrivit (nähä?). Och den fick mina ögon att tåras. Jag känner inte ens författaren bakom orden, men det var som om han skrivit texten till mig. Som om han beskrev allt det jag tycker och känner men inte själv kan sätta i ord. Då grät jag inte över att jag var ledsen, utan för att jag var... förstådd.
Jag inser att det låter helt sinnessjukt men det var en riktig aha-upplevelse. Jag har aldrig berörts så av det skrivna ordet, tror jag. Iallafall inte av en främmande person. Det var häftigt. Sen sov jag gott.

Eh, jag har precis haft mitt livs sämsta Alla hjärtans dag någonsin. Inte för att jag firat denna dag på riktigt, någon gång, men det som hänt mig idag skulle pajja vilken dag som helst.
Jag kan inte riktigt skriva om det, känner jag. Jag är ganska skärrad. Jag ska försöka tänka på annat och hoppas på att det här går över, men jag kommer ha svårt för att släppa det. Imorgon ska jag nog ta upp det med olika instanser. Vi får se vart det leder.

Crappy Valentine's day!

Jag har tänkt mycket på senaste tiden.

Igår var jag hemma hos Lotta. Vi fixade med grejer inför DM men det som var roligast av allt var att umgås med hennes lilla 2-åriga dotter Amelia (du var också trevlig, snäckan). Vi lekte och sjöng och diskuterade. Och trots att DM-planering känns betungande så glömde jag bort det, och alla andra måsten, för ett tag. Tänk att det krävs lite lek med en unge för att jag ska må gott. Amelia ställer inga krav. För henne är jag bara roliga Nina ett tag. Passar mig perfekt.

Igår fick jag även höra att en jag känner drabbats av cancer. Inte för att någon förtjänar cancer, men den här personen är för ung för att ens behöva veta att det existerar. Livet är för orättvist. Och ett sånt här besked ger en verkligen perspektiv på saker och ting och jag känner mig för jäkla patetisk som klagar över migrän och stress typ. Screw me, men jag kommer förmodligen fortsätta göra det.

Jag tänker på dig, vännen.

För någon dag sen fick jag ett mejl till jobbet. Det stod att det var från TV4-profilen Patrick Ekwall (sportkommentatorn, ni vet?). I mejlet stod det att han ville bredda sin verksamhet och att han gärna ville börja skriva för FRIDA. Han hade några förslag på G men ville att jag skulle tycka till om saken innan han presenterade dem vidare.

Min första tanke var ju naturligtvis att detta var båg och att någon drev med mig. Varför skulle Patrick Ekwall vilja skriva för tonårstjejer? Mina tankar for diekt till Schulman-bröderna som för någon månad sen hade lyckats "kapa" TV4:s mejlsystem. Men varför skulle de mejla mig så lång tid efter att det outats?
Jag gick från jobbet utan att svara på mejlet.

Dagen efter var det en nyhet i alla medier. Schulman-bröderna hade registrerat domänen tv4sverige.se och skickat ut en rad skämtmejl till olika medieprofiler. Attans att jag inte svarade! Det hade kunnat bli så roligt!
Nåväl.

Nu är det snart dags för första delfinalen i Melodifestivalen. Självklart sa jag titta, men jag känner inte direkt för någon av kandidaterna ikväll. Det kommer bättre senare.

Jag hade svårt att sova på grund av illamåendet och huvudvärken. Kände mig febrig också. Plötsligt vaknar jag till (jag måste alltså ha somnat tillslut) och märker att jag inte kan se ordentligt. Jag ser bara halva mitt vanliga synfält. Då grips jag av panik. Känner med händerna i ansiktet, huden känns som läder under mina fingrar och jag inser att jag är svullen. Springer till duschrummet och möts av en otrevlig syn. Jag är svullen. Och röd. Istället för att bli rädd, blir jag lättad. Det är inget fel med mina ögon. Det är bara mina kinder som skymmer sikten. Kalla mig galen men jag går och lägger mig igen. Har lika svårt att somna denna gång men gör det tillslut ändå. Morgonen efter går jag till jobbet. Mössan är nerdragen över hela pannan. Glasögonen är på. Håret täcker sidorna. Men det går inte att undgå att märka att jag ser ut som en orangutangs arsle i ansiktet.

Det här var i onsdags. Idag har svullnaden och rödheten gått ner något men den är högst märkbar i alla fall. Undrar hur jag ser ut imorgon?
En vän råkade ut för samma sak för ett tag sen. Han behövde bara ta vanlig receptfri allergimedicin för att bli normal igen. Jag har inte haft vägarna förbi apoteket. Det var ju synd för mig.

Igår tror jag att jag kan ha fått mitt livs första riktiga migränattack. Huvudvärken började i slutet av träningen och i bilen hem ökade den. Jag kunde knappt koncentrera blicken på vägen (jag kan berätta det nu Chaaarmy, Tess, Sibel & Sara som åkte med mig - eftersom ni överlevde). När jag kom hem däckade jag bara. Ögonen värkte och huvudet kändes tungt som bly. Jag kunde inte prata för att käkarna värkte. Folk som ringde till mig hörde direkt att något inte stod rätt till. Till slut insisterade min mamma och pappa på att komma och hämta mig. Jag sov hos dem inatt.
Om det är sådär migrän känns så vill jag aldrig någonsin vara med om det igen. Men någonting säger mig att man inte bara får migrän en gång i sitt liv?

Idag är sista anmälningsdag till DM. Jag ska försöka ta tag i alla anmälningar imorgon, men vi ska inte lotta startordningen förrän efter den 10:e, då eventuella eftersläntrare trillat in. Woo-effing-hoo. Ännu mera work.

American Idol ikväll. En ljusglimt i mitt liv.
Träning också - min livskraft.