Behind these hazel eyes.

Nu har precis Linn gått hem. Vi hade en spännande kväll. Hon kom hit efter jobbet. Först strökollade vi lite på Janice Dickinson, som jag tycker är väldigt fascinerande. Efter det började The bachelor - Rome (där de i dagens avsnitt faktiskt besökte Sverige - Göteburg som de stavade det). Även det mycket spännande. När programmet var slut tog vi tag i det vi egentligen hade tänkt göra, nämligen se The holiday. Igen, kan ju sägas. Vi såg den ju faktiskt på bio förut. Den filmen tåls dock att ses flera gånger. Den vinner nästan mysigast-film-priset, om det nu finns ett sånt. Dessutom är Jude Law ögongodis så det räcker och blir över.

Varför är man så fascinerad av kärlek på film egentligen? Alla förhållanden byggs alltid upp så abnormalt snabbt. Och folk träffas alltid på konstiga sätt, som aldrig skulle ske i verkligheten. Det behöver inte vara udda ställen, men relationerna uppstår på ett konstlat, oriktigt vis. Och ändå sitter man där och blir helt varm i kroppen när kärleksparet får varandra.
De är skickliga, filmskaparna. Otroligt skickliga. Börjar man tänka på hur mycket förberedelser som ligger bakom en film, och hur mycket tankeverksamhet det krävs, så blir man ju knäpp.



Jag och Linn blev rätt sentimentala när vi satt och pratade lite kärlek och förhållanden också. Det slutade med att vi båda satt och grät. Inte av sorg. Mer av att vi var berörda. Kärlek mellan två personer, i sin renaste form, är fantastisk. Att säga "jag älskar dig" till någon är något av det finaste man kan göra (brasklapp: tänk på det alla småungar som missbrukar orden).

Och ja... that's all I have to say about that (citat Forrest Gump).