A taste of bitter sweet.
Det känns som att det ska väldigt lite till för att jag ska explodera just nu. Kalla det PMS, eller vad som helst, men få nedförsbackar finns i sikte. Ni vet såna där långa, sköna där man kan släppa pedalerna och bara rulla? Nej då, inget ska gå lätt. Allt är bara uppför.
Jag stör mig något så otroligt på en arbetsuppgift jag har framför mig. Som tur var så ska Melissa hjälpa mig men tiden räcker inte riktigt till. När jag än väljer att ta itu med den betyder det att jag missar en ledig dag som jag borde ha. Oavsett om det är på torsdag eller i helgen. Och jag vill ha tre, banne mig. Det är inte alltid man får det.
Jag irriterar mig på folk med hjärnor stora som ärtor. Inåtvända, instängda personer med noll intresse för annat än det som gynnar dem. Folk som rackar ner på allt som är "nytt" och "annorlunda" men som är blåsta nog att köpa hela koncept av "annorlunda" om de inte inser att det är just... annorlunda.
Jag blir arg på mig själv när jag på något sätt berörs av idioters tankar. Det spelar ingen roll om jag skrattar åt deras dumhet eller om jag stör mig på galenskaperna. De borde inte röra mig i ryggen. Så det stör mig. Och jag vet vad ni tänker. Vem är jag att döma vad som är idioti eller inte? Jag kan inte ge en generell bild av idioti. Jag kommer aldrig kunna peka på en bild, i ett lexikon, och säga "Det här är idioti". Jag har bara mina egna åsikter och eftersom jag på intet sätt försöker få andra att tycka precis som jag, så har jag rätt att tycka exakt vad jag vill.
Jag kokar över av ilska när jag inser min egen naivitet. Hur jag greppar efter halmstån för att få till den där perfekta höstacken och så inser jag att det är massa ogräs jag har fått med.
Låter jag bitter? Inte då. Jag tror bara att jag vill avreagera mig när jag just nu sitter halvt stelopererad på grund av någon konstig smärta i övre ryggen, nacken och huvudet. Det kändes så passande då, med ett sånt här inlägg.
Ah, en till grej. Jag vill skjuta mig själv om jag hör The worrying kind igen! MQ, byt reklam! Och radio, sluta spela. Den är sönderspelad by now.
Nu är det Desperate Housewives. En ljusglimt i min tisdag.
Jag stör mig något så otroligt på en arbetsuppgift jag har framför mig. Som tur var så ska Melissa hjälpa mig men tiden räcker inte riktigt till. När jag än väljer att ta itu med den betyder det att jag missar en ledig dag som jag borde ha. Oavsett om det är på torsdag eller i helgen. Och jag vill ha tre, banne mig. Det är inte alltid man får det.
Jag irriterar mig på folk med hjärnor stora som ärtor. Inåtvända, instängda personer med noll intresse för annat än det som gynnar dem. Folk som rackar ner på allt som är "nytt" och "annorlunda" men som är blåsta nog att köpa hela koncept av "annorlunda" om de inte inser att det är just... annorlunda.
Jag blir arg på mig själv när jag på något sätt berörs av idioters tankar. Det spelar ingen roll om jag skrattar åt deras dumhet eller om jag stör mig på galenskaperna. De borde inte röra mig i ryggen. Så det stör mig. Och jag vet vad ni tänker. Vem är jag att döma vad som är idioti eller inte? Jag kan inte ge en generell bild av idioti. Jag kommer aldrig kunna peka på en bild, i ett lexikon, och säga "Det här är idioti". Jag har bara mina egna åsikter och eftersom jag på intet sätt försöker få andra att tycka precis som jag, så har jag rätt att tycka exakt vad jag vill.
Jag kokar över av ilska när jag inser min egen naivitet. Hur jag greppar efter halmstån för att få till den där perfekta höstacken och så inser jag att det är massa ogräs jag har fått med.
Låter jag bitter? Inte då. Jag tror bara att jag vill avreagera mig när jag just nu sitter halvt stelopererad på grund av någon konstig smärta i övre ryggen, nacken och huvudet. Det kändes så passande då, med ett sånt här inlägg.
Ah, en till grej. Jag vill skjuta mig själv om jag hör The worrying kind igen! MQ, byt reklam! Och radio, sluta spela. Den är sönderspelad by now.
Nu är det Desperate Housewives. En ljusglimt i min tisdag.
Kommentarer
Trackback