Beundrarbrev.
Ibland får vi snuskbrev skickade till oss på mitt jobb. De är från män som skriver antingen med väldigt darrig handstil, eller med fin skrivstil precis så som man lärde sig i skolan om man är 40-talist.
Oftast är de bara äckliga, och då är vi alltid lite rädda för att ta i pappret (eftersom vi inte vet vad deras händer gjort innan de fattade pennan), men ibland kommer sådana som är mer "uppskattande" och välmenande. Som till exempel det från Ture uppe i Åre som tyckte att Linda var så vacker i sin sommarklänning som hon hade i ett reportage. Ture skrev flera brev och skickade alltid med samma bild på sig själv, där han satt och poserade i gröngräset på sin trädgård. Öglorna på skosnörena var extremt stora och skorna var galet tajt snörade. Det är det jag kommer ihåg bäst med Ture. Nu har han slutat skriva. Men så har ju Linda slutat också.
Idag fick jag mitt första beundrarbrev från ett manligt fan (om man man bortser från äcklena naturligtvis). Man reagerar ju lite över att det är en kille som skriver och största frågan är väl egentligen varför han läser vår tidning, men sånt försöker man ju bortse ifrån när människan strör komplimanger över en.
Det verkade nästan som att hans känslor svallade över lite, eftersom det ibland saknades lite ord här och var, men hans mening kom i alla fall fram till slut: "Om jag fick komma nära dig, skulle jag krama dig och aldrig släppa."
Aww. Hur kan någonting så sött vara så otroligt creepy samtidigt?
Han ska ha tack ändå. Han fick mig att le.
Oftast är de bara äckliga, och då är vi alltid lite rädda för att ta i pappret (eftersom vi inte vet vad deras händer gjort innan de fattade pennan), men ibland kommer sådana som är mer "uppskattande" och välmenande. Som till exempel det från Ture uppe i Åre som tyckte att Linda var så vacker i sin sommarklänning som hon hade i ett reportage. Ture skrev flera brev och skickade alltid med samma bild på sig själv, där han satt och poserade i gröngräset på sin trädgård. Öglorna på skosnörena var extremt stora och skorna var galet tajt snörade. Det är det jag kommer ihåg bäst med Ture. Nu har han slutat skriva. Men så har ju Linda slutat också.
Idag fick jag mitt första beundrarbrev från ett manligt fan (om man man bortser från äcklena naturligtvis). Man reagerar ju lite över att det är en kille som skriver och största frågan är väl egentligen varför han läser vår tidning, men sånt försöker man ju bortse ifrån när människan strör komplimanger över en.
Det verkade nästan som att hans känslor svallade över lite, eftersom det ibland saknades lite ord här och var, men hans mening kom i alla fall fram till slut: "Om jag fick komma nära dig, skulle jag krama dig och aldrig släppa."
Aww. Hur kan någonting så sött vara så otroligt creepy samtidigt?
Han ska ha tack ändå. Han fick mig att le.
Kommentarer
Trackback