Behind these hazel eyes.

Marie är i Idol-final. Av de förutsättningar som finns (det vill säga när både Daniel och Christoffer är ute ur tävlingen) så är hon den enda värdiga vinnaren. Och hon kommer nog att vinna. Utan att ha hört vinnarlåten så tror jag att den passar henne bättre. Powerballad och allt. Det är ju skönt.

(Jag känner att min svenska inte var helt hundra i det ovanstående stycket men jag är för trött för att bry mig. Eller ja, bryr mig gör jag ju uppenbarligen - annars hade jag inte skrivit det här - men jag orkar hur som helst inte ändra.)

Vi pratade om Dårfinkar och dönickar idag på jobbet. Jag gillade den serien skarpt när jag var liten. Den handlade om Simone som, efter att hennes lärare ropat upp hennes namn fel första skoldagen, blev Simon. En kille. Och alla komplikationer som hörde därtill. Jag minns hennes hund Kilroy. Åh.
Fast serien var rätt deprimerande samtidigt. Nåväl.


Simone med hennes bästa kompis, som hon även har en crush på, om jag inte missminner mig? Han tror ju dock att hon är Simon...

Nu ska jag snart sova. Imorgon blir det domarmöte 10-16 ute i Tumba, jag ska plocka upp Cissi och min babe Lina strax efter nio. Sen adventsfest hos Ida, om jag nu orkar med det! Men det vore kul.

Natti.