Säsongsavslut och ny början.
Jag har precis sett säsongsavslutningen av Grey's anatomy och nu är jag helt deprimerad. Man tänker hela tiden att allt är så overkligt och onödigt komplicerat i tv-serier men idag slog det mig att allt det man ser där faktiskt händer även i verkligheten. Det händer en själv, ens nära och kära eller främlingar... det blir självklart bara så mycket mer komprimerat i en tv-serie.
Och jag skulle vilja dela ut några effs:
Fuck för stolthet som förstör äkta kärlek.
Fuck för att behöva ta ett beslut, som raserar hela ens värld, bara för att man vet att det gynnar den man älskar.
Fuck för att inte våga fatta rätt beslut förrän det är försent.
Fuck för att sanningen ibland sårar så mycket.
Så. Nu har jag avreagerat mig.
Jag har blivit med garage. Jag har längtat efter en garageplats under tak, sen jag flyttade hit förra hösten/vintern. Idag fick jag en som jag tog. Jag kanske inte hade tagit den, om jag haft mer betänketid, men tanten med kontraktet plingade på min dörr och jag hade inte mycket att orda om. Missförstå mig rätt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag numera slipper skotta ur bilen ur snön och skrapa rutor varje morgon under vinterhalvåret. Enda minuset är att platsen nu är liiite längre bort. Men det är verkligen obetydlig längd också. Det är mer den gamla hederliga skräcken över att-ta-trappan-in-i-ett-tomt-parkeringshus som skaver i bakhuvudet (och som ligger kvar sen Poltergeist-filmerna var poppis). Men asch, this too shall pass. Jag inser ju att det inte ligger några mördare och lurar i mitt p-hus.
Poltergeist förresten. De filmerna var coola. Nästan så att jag skulle vilja ta ett Poltergeist-race någon gång, jag minns dem knappt. Någon som vill och vågar?
Och jag skulle vilja dela ut några effs:
Fuck för stolthet som förstör äkta kärlek.
Fuck för att behöva ta ett beslut, som raserar hela ens värld, bara för att man vet att det gynnar den man älskar.
Fuck för att inte våga fatta rätt beslut förrän det är försent.
Fuck för att sanningen ibland sårar så mycket.
Så. Nu har jag avreagerat mig.
Jag har blivit med garage. Jag har längtat efter en garageplats under tak, sen jag flyttade hit förra hösten/vintern. Idag fick jag en som jag tog. Jag kanske inte hade tagit den, om jag haft mer betänketid, men tanten med kontraktet plingade på min dörr och jag hade inte mycket att orda om. Missförstå mig rätt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag numera slipper skotta ur bilen ur snön och skrapa rutor varje morgon under vinterhalvåret. Enda minuset är att platsen nu är liiite längre bort. Men det är verkligen obetydlig längd också. Det är mer den gamla hederliga skräcken över att-ta-trappan-in-i-ett-tomt-parkeringshus som skaver i bakhuvudet (och som ligger kvar sen Poltergeist-filmerna var poppis). Men asch, this too shall pass. Jag inser ju att det inte ligger några mördare och lurar i mitt p-hus.
Poltergeist förresten. De filmerna var coola. Nästan så att jag skulle vilja ta ett Poltergeist-race någon gång, jag minns dem knappt. Någon som vill och vågar?
Kommentarer
Trackback