Update.
Mitt once in a lifetime: Jag tackade nej.
Min natt: Helvetisk.
Min dag: Okej (+ huvudvärk).
I slutet av jobbdagen åkte vi in till söder för att gå på öppet hus. Med vi menar jag några från jobbet. Vi hade blivit bjudna och tänkte göra ett appearance. Vi var där i cirkus en halvtimme och drog sen hem igen. Jag släppte av Julia på jobbet (där det vankades vinkväll) och körde hem Therese. Therese bor i Hammaryhöjden. När jag körde runt där, på de ytterst välbekanta gatorna, blev jag jättenostalgisk. Jag tycker om Hammarbyhöjden. Väldigt mycket. Och jag tyckte om tiden när jag halvt som halvt bodde där.
Tillbaka till det öppna huset. Jag känner inte riktigt killarna (eller de är nog snarare män) som höll i det. De är, vad man skulle kunna kalla, ytligt bekanta och jag har inte bytt mer än ett par ord med dem. Då är det alltid jobbigt när man träffas såhär under lite mer festliga omständigheter. Att krama eller inte krama? Det är frågan. Jag nöjde mig med att ta en i hand och nicka hej till en annan. Men efter min halvtimme där tyckte den ena att jag uppenbarligen hade förtjänat en kram (för övrigt han som bara hade fått en nick innan). Så så blev det. Men är det inte roligt, detta fenomen, så säg? Om jag möter honom på gatan, hur greetar vi varandra då? Spännande. Still sweet dock!
Ja, och tillbaka till min natt. Den var vekligen ett helvete. Jag kunde inte sova på grund av den grymma huvudvärken och det var nästan så att jag svimmade av värken. Idag har mitt huvud känts tungt och nacken har blivit ansträngd av att hålla uppe det.
Det är skönt att jag inte har något att göra ikväll så att jag bara kan ta det lugnt. Men det är tråkigt att jag missade vinkväll och Hans kongatrummande på jobbet. Men ni hör ju själva... det hade inte varit en bra idé att stanna där med tanke på mein head.
Så... hejdådå.