Behind these hazel eyes.

Gud, vilken tråkig dag jag hade igår! Jag var ju inställd på att hämta pappa på flygplatsen - och inget fel i det - men planet var försenat och det ogillar jag stort! "Tur" nog så visste jag, redan innan jag åkte hemifrån, att planet var försenat. Det skulle landa 19.05 istället för 17.10. Därför åkte jag hemifrån strax efter 18 och var på plats prick 19.05 (efter att ha kört fel och fått en ofrivillig sightseeing-tur av flygplatsområdet). När jag kom in i ankomsthallen stod det att planet landat "i tid" och allt var frid och fröjd. Men ingen pappa kom. Eftersom planet hade varit försenat så fanns det ingen - och lyssna på detta - personal som kunde lasta bagaget på bandet! Lever vi i ett u-land eller?! Det var det sjukaste jag hört. 20.40, när jag precis är på väg tillbaka till pakeringen för att fylla på med pengar en andra gång, kommer pappa ut och det var väl på tiden...

Det enda som är lite roligt med att stå och vänta sådär, är att se alla människor och alla möten. Lika länge som jag stod där, stod också en ung kille där med en ros i handen. Han tittade med hoppfulla ögon mot dörrarna varje gång de öppnades men den han väntade på dröjde. Sen kom hon tillslut. Och vad glada de var av att återse varandra! Det praktiskt taget lyste om dem. Jag kom på mig själv med att stirra, med ett fånigt leende på läpparna. Aww.
Sen log jag även lite åt de typiska svenska familjerna som var nyhemkomna från en uppenbar chartersemester, rödbrända och med taxfree-påsarna fullproppade. Ja, de är också söta på sitt sätt.

Idag ska jag hem till pappa en sväng och sen på träning. Glöm inte dräkterna, ni som läser! Idag ska det dräkt-inventeras och förhoppningsvis ska alla gå hem med en som passar.

Hejhej.