The joke's on me.
Under de senaste två dagarna har jag blivit telefonlurad två gånger. Låt mig berätta.
I torsdags var jag på möte med chefen. När jag kom tillbaka hade jag ett missat samtal på mobilen från ett nummer jag inte kände igen. Det fanns även ett meddelande så jag ringde up för att lyssna av. Meddelandet bestod av en massa mummel. Jag kunde inte höra om det var ett främmande språk eller ett psykfall. Hursomhelst så blev jag rädd. Mina kollegor såg att jag såg chockad ut och frågade hur det var fatt. Då fick de en efter en höra mitt meddelande och alla var lika förvånade. Deras slutsats var att jag borde ta bort mitt mobilnummer från hitta.se.
Numret avsändaren ringde ifrån stod inte listat på hitta.se. Men så kom jag på att om det var ett psykfall så skulle han ju ha kunnat ringa från en anstalt, typ. Och där har de ju växelnummer. Så jag bytte ut sista två siffrorna i telefonnumret med 00 och tryckte enter. Farsta Gymnasium. Den som hade ringt var min bror! Och jag hade inte känt igen rösten! Förmodligen så hade jag blivit så rädd, direkt när jag hört mumlet, att jag inte lyssnat på rösten alls... Tjae, får man så mycket psykfall-samtal till jobbet som jag får, så är man beredd på det värsta.
Läxan för den dagen: Lägg till brors jobbnummer i telefonen.
Igår var det så dags igen. Det ringer på min mobil. Ett nummer jag inte känner igen. Jag bestämmer mig till slut för att svara.
- Är det här Karolina på FRIDA? frågar någon med släpig röst och dialekt.
- Ja, vem är det som frågar?
- Ann-Charlotte. Men du jobbar alltså på FRIDA?
("Åh nej, ett psykfall.") - Jaaa... men hur fick du mitt nummer?
- Det stod ju i mejlet. I mejlet. (Ann-Charlotte börjar nästan gråta.)
(Jag jätterädd nu och redan inne på hitta.se.) - Vilket mejl?
Då hör jag hur folket på andra sidan väggen börjar asflabba och då inser jag att det är Angelica på Solo G som ringt. Hon hade precis fått mitt nummer och skulle väl ringa så jag hade hennes. Suck. Pinsamt att jag gick på det men jag var otroligt lättad över att Ann-Charlotte inte fanns på riktigt.
Nu ska jag göra nåt vettigt. Gud vet vad.
I torsdags var jag på möte med chefen. När jag kom tillbaka hade jag ett missat samtal på mobilen från ett nummer jag inte kände igen. Det fanns även ett meddelande så jag ringde up för att lyssna av. Meddelandet bestod av en massa mummel. Jag kunde inte höra om det var ett främmande språk eller ett psykfall. Hursomhelst så blev jag rädd. Mina kollegor såg att jag såg chockad ut och frågade hur det var fatt. Då fick de en efter en höra mitt meddelande och alla var lika förvånade. Deras slutsats var att jag borde ta bort mitt mobilnummer från hitta.se.
Numret avsändaren ringde ifrån stod inte listat på hitta.se. Men så kom jag på att om det var ett psykfall så skulle han ju ha kunnat ringa från en anstalt, typ. Och där har de ju växelnummer. Så jag bytte ut sista två siffrorna i telefonnumret med 00 och tryckte enter. Farsta Gymnasium. Den som hade ringt var min bror! Och jag hade inte känt igen rösten! Förmodligen så hade jag blivit så rädd, direkt när jag hört mumlet, att jag inte lyssnat på rösten alls... Tjae, får man så mycket psykfall-samtal till jobbet som jag får, så är man beredd på det värsta.
Läxan för den dagen: Lägg till brors jobbnummer i telefonen.
Igår var det så dags igen. Det ringer på min mobil. Ett nummer jag inte känner igen. Jag bestämmer mig till slut för att svara.
- Är det här Karolina på FRIDA? frågar någon med släpig röst och dialekt.
- Ja, vem är det som frågar?
- Ann-Charlotte. Men du jobbar alltså på FRIDA?
("Åh nej, ett psykfall.") - Jaaa... men hur fick du mitt nummer?
- Det stod ju i mejlet. I mejlet. (Ann-Charlotte börjar nästan gråta.)
(Jag jätterädd nu och redan inne på hitta.se.) - Vilket mejl?
Då hör jag hur folket på andra sidan väggen börjar asflabba och då inser jag att det är Angelica på Solo G som ringt. Hon hade precis fått mitt nummer och skulle väl ringa så jag hade hennes. Suck. Pinsamt att jag gick på det men jag var otroligt lättad över att Ann-Charlotte inte fanns på riktigt.
Nu ska jag göra nåt vettigt. Gud vet vad.
Kommentarer
Trackback