Grey's, gråt och gubbar.
Seriöst. Grey's anatomy dödar mig. Jag gråter mig igenom varje avsnitt. Dagens var en extra pina. Inget gör mig så blödig som gamla gubbar. Gamla snälla gubbar. Ser jag en gammal man gå ensam på Ica, med en skrynklig inköpslista i de darrande händerna, letandes efter rätt syltburk på hyllan, så kan jag börja gråta. Jag får direkt för mig att han måste vara ensam. Det behöver ju inte alls vara så, det inser jag ju, men det är min första direkta tanke.
Ibland ser jag dem på promenad. Ensamma. De kan gå med händerna knäppta bakom ryggen eller med en käpp i handen. Då vill jag bara ta dem i armkrok och gå med dem. Få dem att berätta sitt livs historia. Vara en vän.
Äsch nu gråter jag igen.
Så fint du tänker Karolina. Jag tänker också så. Nu börjar jag gråta. Jag tänkte på en grej som hände mig när jag stod nästbakom en gammal kvinna i kön till kassan och hon skulle ta en bärkasse. Hon hade svårt att ta den. Det stod två unga tjejer precis bakom henne och ingen gjorde något fast din såg att kvinna nästan föll ihop! Jag ryckte in, tog kassen och gav till den gamla damen. Jag sa till ungdomarna att "har ni aldrig lärt er att vara hjälpsamma hemma? hyfs?" Jag blev lite arg må säga. Hejs Elisa, du vet vem