Behind these hazel eyes.

Jag trodde aldrig jag skulle bli den här jag är idag. Jag har hört historier om sådana som jag och har i hemlighet lovat mig själv att aldrig bli sådan. Men nu är jag här och jag har med all rätt undvikit det för jag tycker inte om det. Eller så ska jag inte säga. Jag kanske bara känner mig obekväm eftersom det är nytt för mig. Kanske kommer det inte skada mig. Kanske för det någonting gott med sig. Jag väljer att hoppas på det.

Var på fest hos Ida igår. Det var riktigt roligt. På Idas fester måste man leka och jag regerade på bakvända charader åter igen. Sen körde vi lite singstar också. Det var min andra gång någonsin. Första gången var mot mina brorsöner som på den tiden inte ens hade börjat lära sig engelska. Kändes inte helt rättvist...
Att ta sig hem från långt-bort-i-stan till Haninge var dock ett smärre projekt. Hamnade mitt i en fight mellan några påtända ungdomar och en mörkhyad tjej som inte uppskattade att bli kallad neger. Förståeligt förstås.
De skrämde mig för övrigt. De unga påtända alltså. Jag fattar inte hur man kommer på att kasta bort sitt liv sådär. Hemskt.