Behind these hazel eyes.

Jag stör mig på det mesta nuförtiden. Jag tror att jag, som alltid haft sjukt lång stubin, inte har någon längre. Alltså, ni förstår inte. Min stubin har alltid varit oändlig, det har liksom aldrig funnits någon början, eller slut. Den har inte varit tändbar och om nu någon mot förmodan skulle ha hittat en ände någonstans så skulle den brinna praktiskt taget för evigt innan jag exploderade.
Ja, nog om det.

Imorse störde jag mig på att det såg ut att vara så folktomt på SATS. Sen störde jag mig på det faktum att några andra hittat min eminenta parkeringsplats i industriområdet vid jobbet (som förmodligen är förbjuden) och att jag då istället får ställa mig halvt över kajkanten för att ens ha någonstans att stå. Sen störde jag mig på folk som alltid anser sig veta bäst fastän de inte har någon aning. Sen störde jag mig på att det luktar fis varje gång man öppnar vårt kylskåp på jobbet (och att jag sitter tre meter därifrån). Sen var det störande att det var extra kallt på jobbet idag. Och på vägen hem störde jag mig på att SATS verkar vara typ överfullt (imorgon blir jag medlem).

Livet är hårt när man stör sig. Stackars er som alltid har det såhär. Typ ni fjortisar. Ni verkar störa er mycket på saker. Poor things.