Behind these hazel eyes.

När jag var liten och hälsade på min farfar uppe i Norrland brukade jag på somrarna hoppa i hö. Inne i ladan, upp för en stege och sen bara hoppa i de stora stora hölassen. Det var sjukt roligt tills det började klia. Men det var det värt.

Anyway, ungefär så liten i en höstack kände jag mig idag när jag anlände till Gullmarsplan. Det hade visst varit stopp på gröna linjen och Gullmarplan var överbefolkat. Alltså. Jättemycket. Precis när jag kom dit hörde man nån ropa ut att tunnelbanan nu skulle börja gå igen men att ta sig ner på perrongen var ett skämt. För att inte tala om att försöka ta sig in på tåget. Jag stod verkligen längst fram vid spåret men efter några armbågar från cp-människor kom jag inte på ändå. Jag skrattade mest åt dem, sådär irriterande så att de skulle märka av sin egen dumhet. Tyvärr bryr de sig väl inte.

Sååå. Igår började dagen med att jag fastnade i hissen. Idag på Gullmars. Undrar vad morgondagen för med sig? Jag ska överleva företagets julbord ikväll också. Det har man ju hört talas om...