En helt vanlig dag på jobbet?
Igår fick jag ett vykort till jobbet. Det stod "Ledtråd 1: Vi ses väl den 5/2?".
Lite senare kom ledtråd 2, i form av en helsvart Rubiks kub med ett S eller en 5:a påmålad.
Idag fick jag ledtråd 3 och jag var inte beredd på den. Alls.
Jag sitter och äter i godan ro. Då kommer vår receptionist och säger "Karro, du har besök."
Eftersom jag inte väntar något besök kastar jag ett getöga mot soffan vid ytterdörren och ser en man, iförd någon form av huvudbonad, med en gitarr hängd över axeln. Mycket förbryllad - och lite rädd - går jag dit och möts av den mystiska mannen och en yngre kvinna.
"Är du Karolina?" frågar mannen på knagglig svenska.
"Jaaa..."
"Här kommer din ledtråd nummer 3."
Och här händer det! Introt till Blame it on the boogie spelas och sen kommer låten. Hela låten. Märk väl att jag står cirka två centimeter från paret som sjunger. Resten av mina kollegor har vid det här laget ställt sig på bekväma fem meters avstånd vid köket. Men där står jag... och får en högst privat konsert. Jag kan ju inte göra annat än dansa. Allt annat hade varit obekvämt.
Låten tar, efter vad som känns som en evighet, slut och jag tackar paret som går.
Mycket mystiskt. Men en helt vanlig dag på mitt jobb ändå.
Mannen som sjöng. Japp, han lämnade visitkort.
Lite senare kom ledtråd 2, i form av en helsvart Rubiks kub med ett S eller en 5:a påmålad.
Idag fick jag ledtråd 3 och jag var inte beredd på den. Alls.
Jag sitter och äter i godan ro. Då kommer vår receptionist och säger "Karro, du har besök."
Eftersom jag inte väntar något besök kastar jag ett getöga mot soffan vid ytterdörren och ser en man, iförd någon form av huvudbonad, med en gitarr hängd över axeln. Mycket förbryllad - och lite rädd - går jag dit och möts av den mystiska mannen och en yngre kvinna.
"Är du Karolina?" frågar mannen på knagglig svenska.
"Jaaa..."
"Här kommer din ledtråd nummer 3."
Och här händer det! Introt till Blame it on the boogie spelas och sen kommer låten. Hela låten. Märk väl att jag står cirka två centimeter från paret som sjunger. Resten av mina kollegor har vid det här laget ställt sig på bekväma fem meters avstånd vid köket. Men där står jag... och får en högst privat konsert. Jag kan ju inte göra annat än dansa. Allt annat hade varit obekvämt.
Låten tar, efter vad som känns som en evighet, slut och jag tackar paret som går.
Mycket mystiskt. Men en helt vanlig dag på mitt jobb ändå.
Mannen som sjöng. Japp, han lämnade visitkort.
Kommentarer
Trackback