Behind these hazel eyes.

Följande scenario utspelade sig på tunnelbanan idag. Märk väl att jag var på väg mot Gamla stan.

Nästa station: Slussen.
Långhårig kille kommer lite för nära. Varpå jag blir smått stressad.
Långhårig kille: Vilken fin leopard du har.
(Han syftar på min tröja.)
Jag: Eh... tack.
Jag reser mig upp smått förvirrad och går av. Märk väl, fel station. Killen följer med.
Långhårig kille: Du är söt också. Är du singel?
Jag: Eh... jag är faktiskt på väg till en dejt nu! Ja! Ja, det är jag!
Långhårig kille: Men jag kanske kan få ditt nummer? Vi kan mötas upp sen?
Jag: Eh... nej. Jag kan ju inte lämna ut mitt nummer bara sådär.
Långhårig kille: Men jag kan ta ditt nummer, vi kan mötas upp sen?
Jag: Eh nej. Jag kan ta ditt!
(Varför. Gud?)
Han står lite för nära mig när han säger siffrorna och tittar hela tiden på displayen.
Långhårig kille: Jonas.
Jag: Eh... va?
Långhårig kille: Du kan spara mig som Jonas.
Jag (nu på väg uppför trapporna): Okej, Jonas. Jag ska gå nu!
Jonas: Men vi kanske kan mötas upp sen?
Jag: Eh nej, jag tror inte det.
Jonas: Men jag kan få en kram?
Jag: Eh... nej, jag kan ju inte bara krama folk sådär.
Jonas: Men du ser så kramgo ut.
Jag: Eh, hehe. Ne.
Jonas: Okej.. men ring mig sen...
Jag: Eh.. hejdå!

Ibland undrar jag om jag är för snäll. Jag drar bara på mig freaks.
När jag kommit upp inser jag att jag är på fel station. Jag är smått rädd när jag går ner på perrongen igen men som tur var ser jag inte Jonas. Phew.