Behind these hazel eyes.

Idag var första dagen på min semester. Det hade lika gärna kunnat vara vilken lördag som helst. Jag vaknade vid åtta för att invänta en VVS-snubbe som skulle komma och kolla mina rör. Sen åkte jag, mamma, pappa och brorsonen runt i Haninge lite. På turlistan stod Garden Aquatica (ja, det är nåt trädgårdsland ute i mitten av ingenstans där min mamma trivs som fisken i vattnet). Sen åkte vi även till en del möbelaffärer. Nu börjar alltså mitt sökande - på nytt - av nya möbler. Det känns som att jag nyss fyllde min lägenhet och så är det dags igen. Frustrerande att knappt några av mina nuvarande möbler passar i nya lägenheten... Men jag har iallafall en tanke. Nu ska jag bara hitta allt.

Efter det flyttade vi lite flyttlådor mellan gamla och nya plejset. Åkte hem till mor och far. Och sen åkte far och jag tillbaka och flyttade några till. Nu sitter jag äntligen hemma igen. Resten av kvällen blir framför tv:n.

Jag tänkte på en grej när jag såg So you think you can dance imorse. Jag känner ingen direkt längtan efter att ha barn. (Förmodligen för att det känns så avlägset just nu.) Men så idag på SYTYCD så var det två morföräldrar med på deras barnbarns audition. Och de var så stolta! Morfarn grät och kunde knappt få fram ett ord när tjejen gick vidare till Las Vegas. Och då slog det mig hur fantastiskt härligt det måste vara att kunna få vara så stolt över någon som man älskar så hejdlöst och villkorslöst mycket!
Jag kan känna så nu, med folk jag älskar. Men inget kan ju någonsin jämföras med kärleken man känner för sitt barn. Åh. Det är något att längta efter.

Imorrn ryktas det vara midsommarafton. Sicken grej.