Äääh, crap!
Äh, vilken jäkla kväll. I dubbel bemärkelse. Först träning. Apbra. Love it. Give me more of it, och så vidare.
Men sen. Sen! Börjar helvetet! När jag kommer hem och ska ringa till min kära Lina i Borås upptäcker jag att mobilen är borta. Mmm... Jag känner i alla fickor på jackan (vilket gick rätt snabbt eftersom det bara finns två och jag inte använder någon av dem). Jag kände även i de andra jackornas fickor (som jag inte ens haft på mig idag). Sen tittade jag på vardagsrumsbordet... och inne på toan (jag gick ju faktiskt dit när jag kom hem) men icke. Letade i köket (som jag inte ens varit i - om nu telefonen mirakulöst telepaterat sig dit) men nej. Då häller jag ut allt ur min väska på golvet - and that's a lot might I tell you - men ingen telefon hittas. Då inser jag att jag blir tvungen att åka tillbaka till effing Lundaskolan och leta där. Paniken sprider sig inuti mig eftersom jag inser att det alltid kommer städare efter att vi har tränat där. Nu kan städaren ha hunnit 1) komma och gå och ta med sig min telefon, 2) komma och sno min telefon utan att jag kan bevisa något.
Jag rushar med bilen som aldrig förr och kommer fram. Ser att det lyser och inser att städaren är kvar. En trevlig ung dam som nästan kan prata svenska. Jag frågar henne om hon sett min mobil och hon säger nej. Då tar hon upp sin för att ringa min. "Snällt" tänkte jag och ger henne mitt nummer. Men nein, vi hör ingen mobil. Då går hon och letar i duschen och på lost-and-found-stället, som om min telefon nu mirakulöst skulle ha telepaterat sig dit. Men nej. Modet i mig sjunker. Det här händer inte.
Jag åker hem med huvudet så lågt att jag knappt ser över ratten. Väl hemma kollar jag i bagageluckan om jag eventuellt skulle ha tappat den där, men nej. Först då tar jag en titt på golvet och under alla säten. Och tadaa - där låg den! Lite gladare i hågen (men sur för att jag åkt land och rike runt) går jag upp till lägenheten. Utanför min dörr inser jag att jag inte har hemmanycklarna i handen. Det var bara till att åka ner till bilen igen och hämta... Tur för mig att jag inte hade ställt bilen i garaget, då hade jag varken kommit in där eller hemma igen. Den stod istället på parkeringen så jag hittade nycklarna "lätt" och åkte upp igen.
Nu vill jag bara dra något gammalt över mig och gräva ner mig samtidigt. Sånt här gör mig ledsen... på riktigt.
Men sen. Sen! Börjar helvetet! När jag kommer hem och ska ringa till min kära Lina i Borås upptäcker jag att mobilen är borta. Mmm... Jag känner i alla fickor på jackan (vilket gick rätt snabbt eftersom det bara finns två och jag inte använder någon av dem). Jag kände även i de andra jackornas fickor (som jag inte ens haft på mig idag). Sen tittade jag på vardagsrumsbordet... och inne på toan (jag gick ju faktiskt dit när jag kom hem) men icke. Letade i köket (som jag inte ens varit i - om nu telefonen mirakulöst telepaterat sig dit) men nej. Då häller jag ut allt ur min väska på golvet - and that's a lot might I tell you - men ingen telefon hittas. Då inser jag att jag blir tvungen att åka tillbaka till effing Lundaskolan och leta där. Paniken sprider sig inuti mig eftersom jag inser att det alltid kommer städare efter att vi har tränat där. Nu kan städaren ha hunnit 1) komma och gå och ta med sig min telefon, 2) komma och sno min telefon utan att jag kan bevisa något.
Jag rushar med bilen som aldrig förr och kommer fram. Ser att det lyser och inser att städaren är kvar. En trevlig ung dam som nästan kan prata svenska. Jag frågar henne om hon sett min mobil och hon säger nej. Då tar hon upp sin för att ringa min. "Snällt" tänkte jag och ger henne mitt nummer. Men nein, vi hör ingen mobil. Då går hon och letar i duschen och på lost-and-found-stället, som om min telefon nu mirakulöst skulle ha telepaterat sig dit. Men nej. Modet i mig sjunker. Det här händer inte.
Jag åker hem med huvudet så lågt att jag knappt ser över ratten. Väl hemma kollar jag i bagageluckan om jag eventuellt skulle ha tappat den där, men nej. Först då tar jag en titt på golvet och under alla säten. Och tadaa - där låg den! Lite gladare i hågen (men sur för att jag åkt land och rike runt) går jag upp till lägenheten. Utanför min dörr inser jag att jag inte har hemmanycklarna i handen. Det var bara till att åka ner till bilen igen och hämta... Tur för mig att jag inte hade ställt bilen i garaget, då hade jag varken kommit in där eller hemma igen. Den stod istället på parkeringen så jag hittade nycklarna "lätt" och åkte upp igen.
Nu vill jag bara dra något gammalt över mig och gräva ner mig samtidigt. Sånt här gör mig ledsen... på riktigt.
Kommentarer
Trackback