Behind these hazel eyes.

Häromdagen hände någonting jag inte fullt kan förklara. Jag och min kollega Linda var på väg tillbaka till redaktionen  med vår lunch i händerna. Vi ser hur en folkmassa står och tittar på något och vi ansluter till gruppen. Då ser vi hur en man, i fin kostym och slips, är på väg ner på skidor nerför den lååånga trappan från Malmskillnadsgatan till Kungsgatan. Alltså. Den är lång. Han har hjälm på sig och ramlar stup i kvarten. Vid varje avsats i trappan ligger han och gämer sig en stund (det finns många såna, trappan är lång) och längst ned på Kungsgatan (där vi också står) står en tjej och stoppar trafiken. För skulle mannen stå på benen, när trappan är slut, är risken stor för att han åker rakt ut i gatan.
Vi följer hans färd ner. Det slår gnistor om hans skidor och han slår sig gul och blå. Men han kommer ner. Väl nere ser vi att hans hjälm har en kamera fastsatt och på Kungsgatan står även en man och filmar honom.

Jag kan inte förstå.