Behind these hazel eyes.

Okej, jag har sett ett halvt avsnitt av So you think you can dance, det vill säga fem par, och jag har redan gråtit en gång. Mia Michaels koreografi och Kameron och Laceys dans lockade fram mina tårar. Oh. My. Gosh. Och jag som inte ens ville heja på Lacey... Damnit.



Och might I add (såhär ett nummer senare) att Wade Robson är gud. Jag lär lägga upp ett och annat klipp från honom också...

Jag var på ett okej humör tills MFC-Lina skrev till mig. Hon är min stjärna, men nyheterna hon droppade var ju groteska. Nu får det vara nog!

Natasha Bedingfield, Soulmate.



(Och nej, överanalysera inte texten...)

Har precis kommit hem efter en sväng till centrum. Först shoppade jag såklart en massa på MQ. Allt var reavaror men det blev närmare en femhundring i alla fall. Förut handlade jag aldrig något på MQ. Nu går jag mest dit för att chittchatta med Linn och så kommer jag ut med en massa varor. Det dyraste jag köpte där var en plånbok/väska. Komiskt, när jag även köpte tre plagg.
Efter MQ styrde jag kosan mot Expert. Jag slog äntligen slag i saken och köpte en ny mobil. Som tur var hamnade jag hos en väldigt hjälpsam kille och han förklarade det mesta mycket bra. Så nu har jag ny mobil också - äntligen. Och jag är tillbaka hos Sony Ericsson igen. Förmodligen för alltid. Buhbye Samsung.
Det blidde lite till shopping efter det också, till exempel ett par svarta sandaler. Busbilliga men jag är i behov av något svart att ha på fötterna. Dock så såg jag ett par andra galet snygga skor på Scorett men jag vägrade köpa dem eftersom de var ordinarie pris. Hm. Kanske nästa vecka?

Nu ska jag en sväng hem till mor och far.

Herrå!

Idag så fick jag åka en sväng till stan för att hjälpa Ida med en grej på jobbet. Vi träffades i fotograf-Fabians studio, som även visade sig vara hans lägenhet. Det var nytt och fräscht. Det ligger bara någon gata ifrån vår andra fotograf Niklas studio också så det är alldeles ypperligt bra.

Sen hade jag lite cheereftermiddag med några från laget. Jag tror det var åtta söta flickor här på besök. Jag har verkligen konstant omgivit mig med människor de senaste två veckorna, förresten. Det har varit skönt, så slipper jag vara ensam.
Nåväl, vi kollade på min dvd med tv-versionen av Cheerleading Worlds. Fatta att det var över ett år sen vi var där och såg allt live! Vilken underbar grej det var. Och usch vad tiden går fort!



Förutom Worlds kollade vi också på SM från 2003 - vårt första år som Sr A - och lite film från 2005 som var ett helt fantastiskt år för oss! Memories...

Vid 20-tiden praktiskt taget kastade jag ut tjejerna (från balkongen) och åkte sen hem till Robert och Maria. Tanken var egentligen att hyra film men det slutade med att vi istället tittade på filmen från bröllopet. Tyvärr tog batteriet slut mitt under mitt tal men jag fick i alla fall se hälften. Vid halv tolv var vi klara och här sitter jag nu. Ska väl lägga mig snart. Bara en dag kvar till arbetsvecka.

Natti natt.

Nu är jag hemkommen från bion med Linn och Thomas. Disturbia var - lite till min förvåning - väldigt bra! Se. Den. Jag satt med hjärtat i halsgropen länge och Linn drog sin luva över ansiktet under vissa partier (mycket praktiskt). Jag rekommenderar den. Thriller med mycket humor och lite romantik. Bra.

Här kommer en av mina, för stunden, favoritlåtar (Imogen Heap - Speeding cars):



Nu hade jag tänkt dra en harang om hur förändrat mitt fokus är just nu. Jag ser, och lägger märke till, saker som jag inte gjorde förut. Folk, jag förut inte skulle ägnat en tanke, är nu i mitt blickfång hela tiden.
Men jag vill inte gå in på detaljer, för det blir alldeles för personligt... Damnit. Vad svårt det är att upprätthålla denna balans...

Lika bra att gå till sängs med mina tankar.

Nu när So you think you can dance är klart, och alla vet topp 20, måste jag ändå få klaga lite. Känns det inte lite konstigt... att många av finalisterna är besläktade med folk från tidigare år? Av alla tusen som sökte... så är Benjis syrra nu med, Travis adoptivbror, ryssens syster, ja... och desto fler släktingar var med i Vegas. Har typ tre hushåll lyckats utbilda världens absolut bästa dansare? How big are the odds liksom?
Nåväl, må bäste man vinna. Jag hoppas inte på Benjis syster.

Nu är jag hemma hos mig. För första gången på väldigt länge. Det känns lite underligt att vara helt ensam när jag nu, i typ veckas tid, har haft massor av folk runtom mig hela tiden.

Idag har jag varit inne i stan och gått en massa. Turen började i city och gick sen genom Gamla stan till Djurgårdsfärjan. Den tog vi över till Djurgården (duh!) och så gick vi på Vasamuseet. Jag är knappast någon museimänniska men man kan faktiskt inte undgå att imponeras av det stora skeppet. Dock så hade jag mest ont i rygg och fötter.
Efter det åkte vi till Sveavägen där vi intog lite mongolisk BBQ - alltid lika gott. På väg tillbaka till bilen sprang jag snabbt som vinden in på Adidas-store för att leta efter en viss tröja. Dock utan lycka. Om du vet var man kan hitta en sån där fin Adidaströja med dragkedja och stort tryck (läs bild) på ryggen - let me know.

Helgen då... Jag körde tidigt fredag morgon till Kristinehamn. Jag var framme cirkus 13 och då åt vi lite lunch hemma hos Marias föräldrar. Efter det åkte vi till Norrgården, där bröllopsfesten skulle hållas, och ställde iordning allting. Vid 19-tiden när vi var klara åt vi middag på en supermysig restaurang vid namn Mastmagasinet som låg precis vid kanalen. Jag och mamma sov på hotell och morgonen efter var det Dagen med stort D.
Jag följde med mamma till frisören redan 9.30. Vid 11 kom Maria och den andra brudtärnan Sofia och sen var vi där till 16 för att fixas, sminkas och donas.
17 började vigseln. Jag var ruggigt nervös innan. Hade ju ett bibelcitat att läsa upp och jag trodde att jag inte skulle klara det utan att gråta...
Vigselakten började och jag klarade mig rätt bra. Maria var vacker som en ängel (jag grät när jag fick se henne första gången i brudklänningen) och Robban var så snygg i sin kostym.
Men så kom första sången, framförd av Tommy och Ola och jag brister ut i tårar. De sjöng så fint!!! En helt ny och lugn tappning av Genom eld och vatten med Sarek och de betonade alla fina ord så bra. Deras röster passade verkligen fint tillsammans. Varje gång jag försökte se på Tommy så började gråta så det var inte bra.
Strax därefter var det min tur. Det gick bra, men man hörde att gråten fanns i halsen. Dock så fick jag fram budskapet utan att behöva pausa och alla hörde vad jag sa.
Efter det sjöng Tommy och Ola igen, denna gång Av längtan till dig (Åsa Jinder & Cajsastina Åkerström). Lika mycket gråt där.
Anyway... ska inte gå in på mer detaljer. Bröllopet var i alla fall magiskt och kärleken fyllde kapellet.

Utanför väntade sen släkt och vänner. Jag fick träffa min käre kusin och hans flickvän. Och så var min morbror och hans kvinna där också. De är för övrigt kvar här i Stockholm och åker hem till Schweiz imorgon. Min kusin Kristian åkte hem i måndags.
Efter hurrarop och fotografering åkte vi till festen. Först ett välkomstskål ute på gården och sen middag på övervåningen. Vid huvudrätten skulle jag hålla mitt tal. Jag kunde inte äta alls när den började serveras. Men sen var det min tur... Jag hade varit osäker på hur väl jag skulle klara det (för ni som känner mig vet att jag är rätt blödig) men det gick rätt bra. Jag grät - absolut - men jag fick fram det jag ville säga. Efteråt fick jag massor av komplimanger för mitt tal. Stora, macho män kom fram och sa att det hade fallit tårar. Det gjorde mig glad. Inte ett öga var torrt. Då hade min kärlek till brudparet gått fram.

Höjdpunkten på festen var när Superstar Orkestar kom. De spelade grym musik med balkan-touch! Alla var uppe och dansade så mycket benen kunde bära, såväl vi juggar som alla svenskar. Det var helt otroligt! Det tog ett tag innan majoriteten fattat folkdans-stegen (och vissa förstod dem aldrig alls) men vid slutet så såg ringdansen faktiskt helt okej ut.
Efter att orkestern åkt hem spelades vanlig musik och dansen fortsatte. Jag tror att jag dansade till fötterna blödde. Maken till bättre fest har jag aldrig varit med om!

Jag var hemma vid fyratiden och somnade sött på hotellet. Dagen efter åkte vi och sightseeade lite, i skärgården, och sen åkte vi till Marias sommarställe för brunch och paketöppning. Efter det började den långa färden hem.

Så är det. Imorrn är det lite tillbaka till verkligheten igen för mig. Då har min schweiziska släkt åkt hem (jag har för övrigt putsat av min franska och det har varit jätteroligt) och det är träning på kvällen. Längtar till dess.

Förresten: Min bror sjöng in serbiska vinnarlåten Molitva på sin svensexa. Den singeln såldes på bröllopet och pengarna gick oavkortat till hans och Marias elräkningar. Haha. Helt underbart! Jag har en i tryggt förvar.

Nu har jag skrivit så fingrarna värker. Ska ragga rätt på lite bilder nu. Tror att bestman sitter på några. Ska leta reda på hans mejladress.

Hej så länge.

Hej alla söta läsare. Jag är inte redo att blogga om helgen riktigt än, för jag har fortfarande mycket att smälta, och jag har fortfarande inte lyckats få in några bilder på datorn eftersom min kabel är borta, men det kommer. Jag lovar. Helgen har i alla fall varit helt fantastisk. Helt fantastisk. Jag är så lycklig för Robert och Marias skull och för att jag fått träffa så många underbara människor.

Sitter nu här med lite släkt så jag ska vara social. Men som sagt, en redovisning kommer. Ni ska få höra allt om bröllopet. Vare sig ni vill eller inte.

Imorrn bitti åker jag iväg till Värmland så jag kommer inte skriva på ett tag. Lördag är det bröllop och söndag lite efter-mys. Jag är hemma igen sent söndag kväll.

Hej då på er. Och trevlig helg.

Nu är jag nyklippt (tack Elvir) och efter jobbet väntar soldusch.

Har ni hört det där om att man ska lägga en sax och en nyckel i fönstret när man letat febrilt efter något jättelänge och inte hittat det? Jag har aldrig testat det själv men enligt sägnen ska man alltså hitta saken ifråga ungefär 5-10 minuter efter att man lagt ut saxen och nyckeln. Igår tipsade jag min bror om det. Han ringde upp mig 10 minuter senare och hade då hittat det han sökte. Då var jag stolt.
(Det här ska då bara fungera om man verkligen letat sönder sig först.)

Igår hade jag "träning". Tre tappra själar dök upp (resten är typ bortresta). De fick springa häcken av sig på Torvallas löparbana och sen blev det lite styrka. Nästa onsdag hoppas jag på bättre uppslutning. Då har till och med jag semester. Har dock inga planer, efter det att min släkt åkt hem, så mig kvittar det. Jag är bara ute efter vila.

Just nu går jag på sparlåga. Bara idag kvar - sen ledigt. I helgen firas kärleken. Då tänker jag försöka släppa allt annat.

Nu är jag på gränsen till hjärtattack. Jag har så mycket att göra på jobbet! Ända sedan jag var sjuk har jag legat efter i planeringen... nu jobbar jag med saker, som skulle ha varit klara i fredags, samtidigt som jag försöker få klart listan till imorgon (för sen går jag på semester). Förutom det har jag saker att fixa som rör min nya roll i jobbet, som väntar mig efter semestern. För att komplicera det hela ännu lite mer är två stycken borta här idag och jag får leka springkalle åt dem med. Jag gör ju det gärna, för det är saker som måste göras, men det här funkar inte riktigt... Jag har faktiskt ont i området kring hjärtat och det spänner upp mot halsen. Jag hoppas att det "bara" är stress-hjärtklappning (även om det faktiskt inte heller är så gemytligt).

De här två kvällarna, innan jag drar till Värmland, väntar mig tusen saker att göra hemma också. Som att inte huvudet hade nog med saker att bearbeta! Det här kan inte sluta bra, det är ett som är säkert - frågan är bara vad som kommer att gå åt pipan?! Jag vill verkligen, verkligen inte veta.

Hjälp mig. Någon. Snälla, hör min bön.

Bara för att jag är glad att han är med som domare, på So you think you can dance, i år:

Jag är inte självmordsbenägen, bara för att jag skrev inlägget nedan. Bara så ni vet, ni som oroar er. Jag vill bara skriva av mig när jag har mycket i tankarna. Det är väl lite därför jag har bloggen... Och jag är glad att jag har folk som läser men jag vill inte oroa er i onödan. (Jag skrev ju faktiskt "bara" att jag inte är lycklig just nu.)

This too shall pass.

Jag har så mycket i mitt huvud just nu. Alldeles för mycket. Ingen normal människa klarar av att hålla reda på allt och samtidigt tänka klart. It takes a fool to remain sane, var det någon som sjöng (The Ark närmare bestämt). Jag börjar förstå innebörden först nu faktiskt. Jag förstår inte hur jag ska klara av att tackla allt som väntar mig.

När jag tog studenten (år 2000) skrev väldigt många personer i min mössa. Jag har sparat mössan såklart, men också renskrivit alla meddelanden på en lapp, eftersom de lätt bleks annars. Anyway, flera av mina vänner - och till och med min mentor - skrev någonting om min positivitet, gladhet eller mitt leende.
Jag har funderat på det. Jag undrar om folk fortfarande ser mig som det, kommer ihåg mig för mitt leende? Jag vet att folk tycker att jag är en skämtare. Jag har nära till humorn och skrattet. Men att langa skämt är inte samma sak som att vara positiv, eller är det? Ni som läser får gärna berätta vilken egenskap som bäst kännetecknar mig. Kanske har ni lagt märke till någon helt annan grej.

Jag har alltid varit bra på att sätta upp en fasad, dölja mina riktiga känslor. Kanske var det därför som mina gymnasievänner alltid såg mig som glad. För de såg mig aldrig ledsen. Ingen, förutom mina allra närmaste, har nog egentligen sett mig riktigt ledsen. (Cheer-sammanhang räknas inte.)
Och allt mitt det här babblet leder, tro det eller ej, faktiskt fram till något: Jag vet när jag är som lyckligast. Det är bara jag som vet det.

Och det är definitivt inte just nu.

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(Nya testamentet, 1:a Korinthierbrevet, kapitel 13, verserna 4-7, 13)

Den här bibelversen har jag blivit tillfrågad att läsa upp på min brors bröllop nästa helg. Självklart gör jag det. Jag läste samma vers på min andra brors vigsel för 13 år sen. Kan inte tänka mig att jag gjorde det bra då, med tanke på min ringa ålder och erfarenhet... Den här gången blir det bra. För Robert och Marias skull - och för kärleken.

Jag har lärt mig en grej: När man tror att livet är för bra för att vara sant, då är det oftast det.

Jag tog bort min banner...

Nu har jag roat mig med att göra en liten banner. Bloggen känns mer personlig då. Dock så stör jag mig på att rubriken ligger mitt i. Man kan inte ta bort den heller, vad jag vet.
I vanliga fall brukar jag aldrig publicera något jag är missnöjd med. Men nu får den här vara här ändå, den visar ju ändå mitt liv på sätt och vis.

Buhbye now.

Jag stör mig lite på att alla ska försöka vara "bra bloggare". Och med "bra bloggare" menar jag folk som har ett genuint intresse och kunskap om något som de väljer att skriva om. Typ folk som skriver om mode. De har sin "dagens outfit", en "hit eller diss?" och sånt. Helt okej.
Sen kommer det något miffo som kör på samma grejer men som uppenbarligen har noll koll. Why be a wannabe? undrar jag då. Varför inte bara skriva om något annat? Mygod.

Idag har jag fått en del avklarat. Jag gick till min bror och målade lite på hans hus. Hade inte tänkt göra det, då jag kom i helsvarta kläder, men jag kunde inte hålla mig när jag väl var där. I och för sig var jag sjuk så det blev inte mycket målat men liiite i alla fall.
Sen åkte jag till stan för att träffa mina örnar för lite mys på Fridays. Efter det åkte jag hem och mejlade alla som varit på vår tryout med resultatet. Skönt att ha det gjort. Nu är jag sjukt (haha) peppad inför träningen på onsdag! Varmt välkomna alla nya örnar. Ni är grymma, hela högen!

Imorrn ska jag nog till bror igen och sen måste jag jobba lite. Mitt huvud har inte riktigt varit med mig, denna vecka då jag varit sjuk, men jag måste anstränga mig imorgon. Big time.

För övrigt så var jag ju hos doktorn i fredags. Fick lite morfin mot min hosta och det gör det hela bättre, även om jag blir halvt avdomnad och dessutom inte får köra bil. Dock så ville hon lungröntga mig så nu måste jag göra det måndag morgon. Suck. Missar ännu mera arbetstid! Äh, jag får jobba över, helt enkelt. Har ju ingen träning och bejbi kommer vara i Paris. Det är ju inte som att jag har något bättre för mig.

En sista grej. Folk skrattar åt mig för att jag på sistone helt slutat att åka attraktioner på nöjesfält. Well I laugh right back at ya när jag läser saker som att Balder på Liseberg stannade mitt i en backe idag, eller att Grönan fick stänga av Fritt fall ett tag efter en olycka i USA. Åk, ni som vill åka! Men låt mig få stanna på backen utan diverse hångarv och påtryckningar.

Tack och hej.